Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
77
siktet. Det laglösa i min natur sträcker mot upprorsmannen. Det
kärva, ärliga i mitt lynne ryggar för hans dubbelhet. En sådan
människa kan vinna hela ens tillgivenhet och förråda den. (Elsa Finne
s. 6 ff.)
I denna dubbla dager, på samma gång oemotståndligt
attraherande och repellerande, tjusande och frånstötande, såg* ju Ernst
Ahlgren i varje fall senare ända till det sista Georg Brandes’
person. Det ligger ingenting orimligt i om hon redan från början
med sin säkra instinkt uppfattat honom på detta sätt. Den
tvedräkt i hennes egen natur, vari denna hennes inställning till den
man som för henne var »laglöshetens» inkarnation, bottnar, och
som hon här leder tillbaka på ett motstridigt föräldraarv, kan man
väl anse som paradoxal, men man kan ej förenkla eller
bortförklara den; den spåras genom hela hennes liv, och det är på den
hon till sist går under. Däremot förklarar den, att hon trots sin
dragning till Georg Brandes kunnat ställa en mur mellan honom
och Fru Marianne.
-i’
Ernst Ahlgren har dock själv givit vad hon kallar en »nyckel»
till sin psykologi i det efterlämnade autobiografiska novellutkastet
Ur mörkret, och man torde därför även böra göra ett försök att
närmare följa denna ledtråd.
I den senast anförda Elsa .Fzw^-anteckningen härleder hon de
oöverkomliga motsättningarna i sin natur från föräldrarna, vilka
hon själv har beskrivit som oförenliga kontraster, modern allvarlig,
religiös, principfast och konventionell, fadern en obalanserad och
odisciplinerad, mellan humor och svart melankoli pendlande natur.
Lika mycket som de stridiga arvsanlagen har kanske den
egendomliga dubbeltillvaro betytt, som hon som barn fått föra till följd av
föräldrarnas öppna fiendskap. Halva dagen har hon stått under
moderns uppsikt inomhus och underkastats en pedagogisk dressyr,
vars resultat hon beskriver på följande sätt:
Min mor var strängt religiös och jag lärde av henne att frukta
Gud, aldrig att älska honom; jag lärde att lyda då olydnaden ej kunde
döljas; jag lärde att alltid tala hövligt och överlagt, ja till slut så
överlagt att jag mera liknade en dövstum än en vanlig människa.
Vänlighet, detta solsken för ett barnahjärta, kom mig aldrig till del,
ty de utbrott av förgudning, som jag nyss nämnt, kan jag icke räkna;
de gjorde mig endast misstrogen. Föreställ er den långa, spensliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
