Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Sten Linder
flickan, utstyrd på det löjligaste i gamla utfällda klänningar, som varit
systers, och smygande omkring i det stora, ödsliga huset, rädd,
bakslug och tigande, alltid tigande! (Biogr. I: 98.)
Hennes båda systrar voro respektive 20 och 14 år äldre än
hon själv. I skola tillsammans med jämnåriga släpptes hon aldrig;
modern ville själv handha hennes undervisning. ».Nu hade hon
endast mig stackars unge! att tillämpa sina grundsatser på; ty mina
två systrar hade längesedan undandragit sig hennes välde.» (Ib.
s. 25.) Under moderns undervisningstimmar vande hon sig att med
låtsad uppmärksamhet låta sina tankar irra omkring i en inbillad
värld »långt, långt borta, njutande av en verklig frihet och ett
drömt solsken. Till slut kunde jag sägas leva mera i min inbillade
värld än i den verkliga, men aldrig nämnde jag ett ord om dessa
drömmar för någon, de skulle åtminstone ej stå under någon slags
kontroll. En av dessa drömmar var just ’Akrobaten’, vilken jag
nu efter många års förlopp skrivit upp efter minnet», skriver hon
(ib. s. 99) 1878 till Edvard Bäckström, som hon sänt det nämnda
novellförsöket till påseende. Uppgiften belyser psykologiskt hennes
utveckling till författarinna; på samma sätt som dagdrömmarna
under barndomen blir henne författandet alltifrån de första
äktenskapsåren ett alibi.
Halva dagen tilibragtes däremot tillsammans med fadern, som
skänkte henne full frihet, tog henne med sig på vilda ritter över
hembygdens stora slätt, lät henne klä sig som en pojke och öva
allehanda manliga idrotter — en tillvaro så olik hennes
inomhus-liv som möjligt. Ännu 35 år gammal talar hon om sin längtan
efter »den gamla friheten, då man, barfota i smyg, långt från
hemmet och uppsikten, sprang och lekte med vaktpojken — mitt
ständiga sällskap under sommar och höst.–––––-O Gud — att en
enda gång kunna känna sig fri som då! Ingen konvenans, intet
’det brukas inte’! Jag växte upp alldeles som en pojke, storväxt,
kraftfull och stark, fast långskranglig.» (Ib. s. 323.)
Om modern talar Ernst Ahlgren aldrig utan bitterhet. Hon
föreföll henne kall och hennes religiositet som förstelnad despotism.
I ett otryckt konceptfragment av ett brev till Georg Brandes’ mor
1888 heter det:
»— och att jag aldrig så långt jag kan minnas tillbaka av fri
vilja kysst henne. Då sade ni blott: ’Så har hon kanske heller aldrig
tagit ert huvud mellan sina händer och kysst er?’ Det var en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
