Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Sten Linder
ofta främmande till honom, en eller ett par av hans vänner, och
det sprakades vid toddyglaset. Man glömde visst ofta min närvaro,
och jag hörde ibland saker, som jag icke borde ha hört. Min far
var, som nästan varje melankoliker, så strängt upptagen av sig
själv, att han inte kom att tänka på andra, och han gav i dessa
samtal fritt lopp åt sitt förakt för kvinnorna — för kvinnorna som
han aldrig kunde låta bli att tänka på och tala om!» Vad hon så
hört från den avgudade faderns rum, har outplånligt bränt sig fast
i den brådmogna flickans sinne, liksom de scener mellan föräldrarna,
hon fått bevittna, i anledning av att fadern på annat håll tröstat
sig för den äktenskapliga oenigheten.1
Krisen har kommit, när hon själv känt sig träffas av faderns
kvinnoförakt. I Ur mörkret skildras ett par scener, som göra klart
för flickan, att hennes pojkroll till slut måste bli ohållbar; hon
upptäcker att vallpojken, som fadern låter henne brottas med, gör sig
svagare än han är för att låta sig besegras, och under en ridtur
med fadern, då hon ej vågar sätta över ett vattendrag, stannar
denne och frågar, om hon är rädd. »Då såg jag det i hans ögon,
detta, som bröt mig ned, som allt sedan tryckt mig till jorden, nej,
inte tryckt mig, utan kommit mig att sjunka samman som en trasa
faller tillhopa — av sin egen intighet. —–––– en av dem, för
vilka fegheten icke är en skam!» »I de två historierna har du
nyckeln till hela mitt liv», fortsätter berätterskan i novellen.
För att få min far att glömma mitt kön blev jag vild som den
yraste pojke, men när jag minst väntade det, kom det något sådant
som den där dagen vid kanalen, antingen att modet svek mig ett
ögonblick eller att min kraft icke räckte till eller det kunde vara blott
min dräkt som hindrade mig eller som passade illa till vad jag
förehade, och så blev det värre; det kom leda i min fars min och han
kunde förebrående säga: kom ihåg, Nina, att du är en flicka. Och
jag blygdes och drog mig undan som ett skabbigt djur. Så kom jag
att söka ensamheten och min fars bibliotek; jag läste alla de
berättelser min far last som skolpojke och av det lasta danade det sig i
min inbillning en annan värld, och i den var jag man, jag var en
ärelysten pojke, jag var hjälten i alla dessa berättelser, jag vakade
vid lägerelden eller stred med indianer, jag räddade vita flickor från
rödskinnen och var ridderlig mot alla damer. — — — — — — —
Jag lärde mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans
ståndpunkt, vad det vill säga att vara kvinna, och jag såg på mig själv
1 E. Key, Ernst Åhlgren, Sthlm 1889, s. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
