Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes 81
som på en skabbig hund ■––––— Vidrigt — vidrigt, — en enda
olycka från födelsen! Och när jag lärt mig se detta, då föddes denna
ödmjukhet, som är min karaktärs brännmärke och obotliga lyte.
»Denna ödmjukhet, som är min karaktärs brännmärke och
obotliga lyte» — det vill med modern psykologisk terminologi säga
mindervärdighetskänslan, som hos Ernst Ahlgren ständigt stod på
gränsen till självmordsmani. Säkerligen har hon med sin nästan
abnorma förmåga av psykologisk självanalys träffat rätt, då hon i
suggestionen av denna genomgripande barndomsupplevelse i viss mån
såg en förklaring av hela sitt livsöde: »Det finns en sjuk punkt i min
hjärna. Den uppstod redan då jag var barn, och det är den, som
vuxit. Allt som sårat och tyngt mig har med sin spets vilat endast
på denna punkt; nu är benhöljet mjukt och motståndet brutet.
Som en spetsad kil skall livet sjunka ned i denna sjuka punkt–––-»
I själva verket gå barndomens situationer ständigt igen i
hennes senare liv. Hennes förbryllande dubbelexistens under senare år
som postmästarfrun och styvbarnens avhållna »lillemor» i Hörby
och som litteraturnomaden Ernst Ahlgren i Stockholm, Köpenhamn
och Paris1 är ju i grunden blott en fortsättning av hennes
barndoms dubbeltillvaro som en till synes exemplarisk och sedesam flicka
i moderns kammare och som en vild och yster pojke på hästryggen
vid faderns sida. Hennes olyckliga äktenskap sörjde för att tvånget
under konventionalismen s lagar aldrig saknades i hennes liv, men
det onaturliga trycket vidmakthöll även liksom under barndomen
hennes »laglösa» frihetsbegär. Hennes författarliv, i vilket den
outtröttliga ambitionen är så mycket mera påfallande än den naturliga
talangen, är en fortsättning av den roli hon som barn spelat för att
hävda sig inför den avgudade fadern; den manliga psevdonymen,
som för henne var mer än en psevdonym, vittnar om hennes högsta
ärelystnad: att utföra en mans livsgärning. »Jag är kvinna. Men är
jag icke, som författare, också något av en man? heter det på ett
ställe i Elsa Finne. (11:210). När hennes författarsträvanden
slutligen misslyckas gentemot Georg Brandes’ kritik, är det i grunden
sin barndoms kris, hon återupplever — därav säkerligen till stor del
den förintande verkan på henne av hans kritik av Fru Marianne.
1 »Jag var icke längre kalk borgarfrun från Hörby, utan rätt och slätt jag.
Nomaden», skriver hon till Matti om sin återresa till Köpenhamn, sedan hon slutat
Fru Marianne (a. a. s. 72).
6 — 3513. Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
