Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes 83
teckning", som i ordalagen föregriper hennes långt senare bikt i Ur
mörkret, betecknar hon Quillfeldts närmanden som en skymf mot
kvinnan:
Det var ju detta hon var van vid; att betraktas icke som en
människa, icke som en jämbördig — endast som en kvinna! Själen
var ingenting, könet allt.
Det var första gången han icke förstod henne.
Hur kunde han också veta, att det i hennes sinne fanns ett ställe
så ömtåligt, att även den obetydligaste udd skulle såra det till blods !
Med denna enda lilla udd hade han tillintetgjort hela sin makt över
henne, och i såret kvarsatt en brodd, som skulle verka likt en eggande
sporre.
Och hur var det i går? Till sin mans bäste vän hade hon med
förtroende räckt sin hand, som till en bundsförvant. Han hade svarat
med att trycka den mot sitt. hjärta och med av lidelse halvkvävd
stämma viska ett enda ord i hennes öra: »darling».
I dag en spark åt djuret, i går en kärleksförklaring åt kvinnan.
Det var lika nesligt båda delarna. (Biogr. I: 162.)
I den följetongsromantiska roman Fransesca Cervani, som hon
kort därpå planerar, låter hon hjältinnan skjuta ner sin beundrare
endast därför att han »en enda gång lät undslippa sig ett
skrytsamt yttrande angående det hemliga välde han ägde över den
högdragna skönhetens hjärta». Det heter vidare om henne:
Hennes svärmiska, exalterade tycke hade fallit på en man, för
vilken kärleken blott var ett själsretande nöje, en fantasi, en nyck,
och som icke förstod att en sådan kvinna som Francesca Cervani
endast älskar en gång i sitt liv och då med hela kraften av sin varelse,
med allt vad gott och ont som finnes i hennes själ, och att en stolthet
sådan som hennes kan bära allt utom en ohämnad förödmjukelse eller
ett fläckat rykte. [Saml. skr. VII: 24.)
Karakteristiken av den manliga parten föregriper här mera
Georg Brandes, än den visade sig ha tillämpning på Quillfeldt.
»Det blev vänskap — långt omsider», heter det i anteckningarna
om detta förhållande, »efter många slitningar. — — — Jag skall
alltid vara honom tacksam för det han till sist glömde kvinnan för
människan.» (Biogr. 1:273.) Detta har lindrat hennes
mindervär-dighetskänslor, som hon själv antyder i ett något uppstyltat brev
till poeten Edvard Bäckström:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
