Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
87
ord för vilket jag krymper mig som en stor dogg för hundpiskan: det
är romantik. Men jag, som endast med yttersta motvilja bekvämar
mig till att läsa en roman, jag har icke fått denna romantik av böcker,
den är icke löst påklistrad, den kan därför icke plockas av mig; den
ligger mig i blodet. Den kan spåras hela mitt liv igenom, icke som
sentimentalitet men som något upproriskt, som otyglade lidelser. Tänk
er detta av raseri halvgalna barn, som i sitt begär att döda katten
blir till en avgrundsande av grymhet. Det är samma barn, som låter
den folktomma slätten genljuda av sina vilda, ursinniga skrän,
sam-manhukad i bottnen av en grop, tjutande av feghet vid tanken på
förebråelserna över att en hund satt sig i klämma i ett plank. Det är
alltjämt dessa i ensamheten hejdlösa känslor. Och så den
uppflammande sinnligheten hos denna halvvilda tös den gången, då pojken
med det svartknollriga håret och de bruna ögonen vill straffa hennes
egensinnighet och nyper henne så, att det blir blodmärke. Vilken
originell scen för resten: dessa två halvvuxna människor eller barn,
friska, starka, högt uppe över slätten, omgivna av trädets friska
lövkrona (det var en rönn eller ask, jag minns ej vilketdera) slukande
varandra med ögonen utan att med ett ord våga förråda det, som finns
mellan dem. I den känslan finns det icke spår av sentimentalitet, det
är rena, rama naturen, som vaknar vid ett trollslag: den som
elektricitet verkande beröringen. Han kunde väl vara en fyra år äldre än
jag den där sjömanspojken eller stallpojken eller vad han nu skall
kallas. En annan flicka skulle ha blivit rädd och beskedlig, när han
nöp henne. Ha, ha, ha! Det fanns allt gry i mig på den tiden ända.
Men vilken självbehärskning krävdes det icke av den unga damen att
kuva denna natur.
Nåja, allt som nu ser ut som romantik är endast genombrott av
denna från ytterlighet till ytterlighet sig kastande natur. — — —
(Biogr. II: 220 ff.)
Man ser i detta utbrott bokstavligen, hur den nyväckta lidelsen
pressar mot de gamla fördämningarna. Men i samma anteckning
ställer hon till motvärn upp den makt, i vilken hon i åratal sökt
utlopp för sin lidelsefullhet — konstnärsarbetet:
Arbetet har makt. Arbetet är både gud och satan, ty arbetet är
allt vad ljust och mörkt som finns ini dig. Men man ger sig helt,,
man delar sig icke. Hör du, man delar sig icke! Ty då blir man ett
tomt skäl, som arbetet vrakar och kastar bort. Det finns något inne
i mig som gråter och ropar. Blödigheten — — — kvinnonaturen.
Lägg dina händer om den gråtandes strupe och kväv henne. Det jag
begär, det kvinnan i mig ligger på knä och tigger om, det måste vara
en bisak, något som arbetet helt vårdslöst skänker liksom till på köpet,
det får inte taga rum. (Ib. s. 219.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
