Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna gång var dock kampen för ojämn. På hösten 1887
upplever hon den korta lyckotid, som Svanberg velat förlägga ett
år tidigare, och om vilken hon skriver till Ellen Key i december:
Jag är så enkelt lycklig, Ellen. Jag skulle vilja säga så barnsligt
lycklig, eller så andaktsfullt. Det har inte räckt länge och det skall
kanske räcka kort. Livet får göra med mig vad det vill. Jag är som
en druvklase i en stor hand — livets varma, starka hand — och den
handen håller mig uppe i solen ett ögonblick. Druvklasen vet intet
om, att handen kan sluta sig, pressa, vrida och krossa, och den som
sedan dricker vinet, tänker heller inte på det. (Biogr. II:304.)
Endast en månad senare gör hon det första självmordförsöket.
När Brandes’ och hennes vägar nu skiljas, är det icke bara
tomheten, som gör henne livet outhärdligt, utan även känslan av att
vara föremål för hans förakt. Till Lundegård skriver hon från
Paris i maj 1888:
Jag förstår Lady Macbeth, ty också min hand tycks mig ha fått
en liten fläck, som icke kan tvättas bort; det är känslan av att en
annan ser ned på mig. Jag är så stolt att jag icke kan bära det.
Jag kan inte leva utan hans vänskap och aktning. Det andra är mig
ingenting. (Biogr. II:354.)
Och i utkastet till avskedsbrevet till Brandes heter det bl. a.:
— — jag nar burit sorg i många former, men intet, intet var så
tungt som att bära den mans förakt som man älskar.
Icke mot dig, men mot dina teorier, fri kärlek är inte ett brott,
men en olycka — den största som kan träffa en kvinna, lika mycket
om ingen känner det, hon har hans förakt och sin ånger.
Det är inför dig och endast inför dig jag behöver försvara mig.
Styrkan och sanningen, helheten i min känsla är försvar nog för
mig själv. En enda gång i mitt liv har jag stått inför ett inflytande
som var starkare än min vilja. Att det var en enda gång rättfärdigar
mig i mina egna ögon.
Icke så i dina. Du föraktar kvinnorna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Men jag ångrar intet.
Men inför dig blyges jag — som för den värsta skamfläck. Du
har hela tiden förstått mig så illa och tänkt om mig så lågt. Inför
dig blyges jag så att jag ibland tycker att jag endast genom att dö
kan tvätta av denna fläck. Jag är så stolt att livet blir mig idel
bitterhet och kval, när du, vars goda tanke jag helst av allt ville vinna,
endast betraktar mig som en lättfärdig kvinna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
