Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankebyggnaden bakom skaldens något virriga utredningar och diffusa
bildspråk kommit i dagen. Framförallt har Nilsson satt fingret på den
springande punkten inom skaldens världsuppfattning: hans lära om
de båda motsatta principerna i gudomen och tillvaron, anden och
naturen, ideal- och realprincipen. Här ha vi i flera hänseenden nyckeln
till hans världsbild och nyckeln till hans poetiska symbolik. Jag
citerar de rader, där Nilsson, under framhållande av den schellingska
identitetsfilosofiens stora betydelse för Atterbom, sammanfattar
dennes betraktelsesätt:
»För Atterbom liksom för Schelling är det absoluta eller
gudomliga väsendet till sin form självåskådning och uppträder som ett
(åskådande) subjekt och ett (åskådat) objekt. Vi få likväl icke tänka oss
subjektet och objektet såsom skilda, ty det absoluta åskådar sig själv
som objekt; de äro i grunden ett. För oss uppenbarar sig det
absoluta i andens värld med en övervikt av det subjektiva, i naturens
värld med en övervikt av det objektiva. Atterbom benämner de båda
principerna med växlande namn; han kallar den subjektiva principen
det gudomliga förståndet, anden, ljuset, elden m. m.; den objektiva åter
fantasien, materien, poesien, naturen, natten, vattnet m. m. Ofta
personifierar han dem till självständiga väsen, ett manligt och ett kvinnligt,
och låter världen uppkomma genom deras kärleksförhållande. Ljuset,
himlen, azuren, tänker han sig som en gud, vilken älskar materien,
jorden, natten och genom deras kärlek uppstår livet eller den levande
skapelsen. I denna sin personifiering av urprinciperna överensstämmer
Atterbom både med Schellings naturfilosofi och äldre kosmogonier.»
(Nilsson, s. 136).
Dessa båda motsatta sidor i gudomen; den subjektiva och den
objektiva, anden och naturen eller materien[1], återfinner Atterbom
överallt i världen och livet omkring sig liksom ock inom
människosjälen. Det är av betydelse för den kommande undersökningen att
ytterligare belysa denna skaldens åskådning, och jag anför därför
några av hans egna uttalanden. I huvudsak kan jag härvid följa
Nilsson.
I recensionen av G. A. Silverstolpes Skaldestycken (Ph. 1811,
s. 56) framställer Atterbom Gud såsom »den allmänna lifsprincipen
i det ideala och reala Universum, således såsom en fullkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
