Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enhet av ljus och materia; — — — och en inre harmonisk grund, som
Spinoza och flera kallat Guds kärlek till sig sjelf, — — — förenar
hans tvenne naturer i en enda oändlig gudaförmåga — — —.»
Begreppet materia säges i en not beteckna »det objektiva i Guds
natur». Även inom det mänskliga förnuftet, gudomlighetens avbild,
återfinner skalden samma principmotsats, här representerad av
förståndet och fantasien.
En god inblick i hans åskådning lämnar också följande ställe
i företalet till Nordmansharpan (P. K. 1816, s. xxix f.):
»Gudomens väsende, så vidt dödliga ögon mäkta intränga i dess
djup, yppar ej blott en omätlig vilja, verkställsamhet och skapardrift,
utan ock en gränslös motsvarighet af längtan, bildbarhet och
modersfröjd, allmänna charakteren af den eviga matrix rerum, som med en
ursprunglig metaphor kallas Natur. Naturen är icke Guds personlighet,
men Gud yttrar sig genom henne såsom person, och frambringar i
oupphörlig tidföljd ur den innersta helgedomen av hennes sköte
varelser, i hvilkas föreställningskraft han instrålar urbilden af förnuftets
och Försynens verldsordning». Denna utredning avser att förklara
innebörden av jungfru Maria-gestalten: hon är »den historiska
gestalten af Naturens försonade själ ... (Virgo mater, ex spiritu concipiens)».
Uttalandet visar bl. a., huru nära till hands det legat för
Atterbom, att även i en spekulativ utredning tänka sig
förhållandet mellan de båda principerna i gudomen som en befruktningsakt
mellan ett manligt och ett kvinnligt väsen. Tydligen är det här
icke blott fråga om en poetisk bild.[1] Denna föreställning har nu
blivit en av Atterboms älsklingstankar. Gång på gång möta vi
den i hans produktion, stundom spekulativt utformad, stundom
omgestaltad till växlande poetiska bilder. I Skaldarmalskommentaren
(Ph. 1811, s. 9 f.), där han söker inläsa sin egen världsåskådning
i Eddans mytologi, förklarar han Disa eller Frigga vara »symbolen
af Gudomens qvinliga princip, Materien — — — det Moderliga i
Universum», medan Tor anses representera den befruktande
manliga principen. I Delphines graf (Ph. 1811) uppträda de båda
principerna under bilderna av himlen och naturen: »Djupt ur Naturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
