Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Gunnar Axberger
för förståndsbegTepp), så uppträder inom det dunkla urväsendet
Guds ande (även kallad »urväsendets intelligens», »det gudomliga
subjektet»). Denne ponerar det dunkla urväsendet såsom sitt
föreställn ingsobjekt och därmed såsom ett ohjeM för sin vilja och kärlek.1
Urväsendet var ju dunkelt och kaotiskt, blotta möjligheten för
idéer. Men sådant det »uppfattas och ordnas i Guds (rättare: Guds
andes) reflexiva aktivitet», blir det »realgrunden för universum»,
»idéernas rena värld», naturen i sin första skönhet o. s. v.
Urväsendet upphöjes m. a. o. genom Guds andes formande inverkan
från kaos till ordning och skönhet, från möjlighet till verklighet.-
Man skulle alltså kunna säga, att urväsendet förekommer i
trenne stadier: l:o såsom den ouppenbarade Guden, indifferensen
av ande och natur, — 2:o ponerat såsom andens föreställnings- och
verksamhetsobjekt, — 3:o under andens verksamhet upphöjt och
ordnat, nu blivet den sköna naturmodern (»natura naturata i sin
första skönhet» o. s. v.). — I första stadiet representerar urväsendet
hela det absoluta, den ouppenbarade Guden. I och med andra
stadiet är urväsendet, som Atterbom säger, blivet »ett underordnat
villkor, ett medium actionis» för Guds andes »personliga
manifestation». Något senare säges också, att Gud underordnar sig
urväsendet »till villkor för sin uppenbarelse» (s. 820) eller att han ponerar
»en evig realgrund som motsats till sin egoitet» (s. 815). Det är
ju tydligt, att urväsendet i detta dess andra stadium äger påtaglig
likhet med frihetslärans naturgrund.3
Huru Guds ande eller subjekt aktualiserar och ordnar sitt ob-
1 På samma sätt säges i nästa artikel, att Gud underordnar sig urväsendet
till villkor för sin uppenbarelse (s. 820). Jfr ock s. 814: «Guds ponerande av en
evig realgrund såsom motsats till sin Egoitet.»
2 På samma sätt defineras något senare i samma artikel begreppet »naturen»
(här fattad som den objektiva, moderliga sidan i gudomen): »Urväsendet, såsom
i verksamhet försatt Kealgrund.» (s. 816).
’A Närmast tycks utredningen här återgå på Jacobishr. Schelling säger där,
att Gud — eller rättare »das Wesen welches Gott ist» — är grund i två
bemärkelser, som noggrant måste hållas i sär. l:o är han grund till sig själv eller
början till sig själv — på samma sätt som varje intelligens måste ha en
begynnelse inom sig själv, som ej är intelligent. Ty all utveckling går från mörker till
ljus, från icke-intelligens till intelligens. 2:o gör han sig till grund, »in dem er
eben jenen Teil seines Wesens, mit dem er zuvor wirkend war, leidend macht»,
■—- d. v. s. han gör detta sitt icke-intelligenta begynnelsetillstånd till grund för
sin personlighet (s. 71). Detta är ju också Atterboms tanke. — Huru dessa båda
betydelser av ordet »grunden» skola förenas med begreppet »ogrunden» i Skr. o.
fr., synes mig icke fullt klart. Sammanfaller ogrunden med grunden i ordets
första bestämmelse? Så tycks åtminstone Atterbom ha fattat saken. Urväsendet
eller indifferensen övergår till att bli grunden för Guds personliga manifestation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
