Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schillings frihetslära 147
jekt, det ursprungligen dunkla och kaotiska urväsendet, visar
Atterbom något längre fram medelst en bild: »Essentia Absoluti1 är en
obeskådlig aseitas2, det mörka haf3, öfver hvilket endast Guds ande
sväfvar. Men så snart detta sväfvande satt i rörelse de heliga
vattnen, förvandlas deras aseitas, deras outrannsakliga innehåll, till
ett åt alla rigtningar oändligt och omätligt progredierande per se,
eller till Lif». (S.L. T., s. 810).
I dessa uttalanden uppfattar Atterbom principmotsättningarna
i gudomen i frihetslärans ända. Mot subjektsprincipen, Guds ande,
står den dunkla grunden, i det sista uttalandet symboliserad i det
mörka, det outrannsakliga vattnet^, som dock så småningom förvandlas
till liv.
Huru Gud eller Guds ande gestaltar och aktualiserar den dunkla
grunden och härur framkallar livet, visar Atterbom på ytterligare
ett par ställen i försvarsskriften, vilka ypperligt belysa det nu
sagda. På tidstypiskt sätt inläser han romantikens spekulation i
forntida filosofi och religionsläror. I »lemningarna av Orientens
äldsta vishet» återfinner han sålunda tanken, att Gud danar
universum »genom den eviga handlingen af sin reflexion, hvilken,
rigtad på den i hans allmakt hvilande oändliga förmågan (det
Absoluta, betraktadt såsom Grundväsende) blifver den Urvilja, genom
hvars Fiat en oändlig skapelse uppkommer». Omedelbart härefter
heter det, att Gud är »boende i det klaraste Ljus och oupphörligt
till gemenskap med ljuset framkallande lif och varelser ur den
dunkla urgrunden.» {S.L. T. 1817, s. 120). Samma lara återfinner
han också hos Platon. »Existensens tvenne Principer» anser han
hos denne vara »Allväsendet såsom Ämne, uXyj och Allväsendet
såsom Form, ÊSéa.» (s. 127). Hylä definierar Atterbom såsom »det
Absoluta, betraktadt såsom Hötta substratet för sin aktualisation».
(s. 125). Han anför också Platons kunskapsteori: blott idéerna
1 Vi minns, huru Atterbom nyss använde denna term för urväsendet i dess
andra stadium.
2 Jfr JacobisJtT. ord med hänsyftning på grunden: »Das Tiefste, Verborgenste
in Gott ist wohl das, was die Philosophen die Aseität nennen. Dieses ist das
Unnahbare in ihm — — —» o. s. v. (s. 62).
3 Jfr Skr. o. fr., där grunden liknas vid »ein wogend wollend Meer» (s. 3601
4 Tydligen är Atterbom nu ivrig att hävda, att han alltid hyst denna
uppfattning av principmotsättningen i gudomen. Vi minnas uttalandet i
Silverstolperecensionen 1811, varest Gud framställdes såsom enhet av ljus och materia,
förenade av »Guds kärlek till sig själv» (se ovan s. 122). Detta uttalande tager nu
Atterbom upp och kommenterar det så, att Guds kärlek till sig själv säges beteckna
den inre eviga correspondensen mellan Kealgrunden och Personligheten» (S.L. T.
s. 819), alltså en utläggning direkt i frihetslärans ända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
