Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Gunnar Axberger
I den med Iduna-recensionen samtidiga dikten Åsigter (P. K^
1821) uppträder åter »den gamla natten» från skapelsens morgon:
Den gamla Natten, öppnad nyss för ljuset,
I dunkla böljor ovisst rörde sig,
Och hennes bröst, der nu ett hjerta klappar,
Då häfdes tungt af en gestaltlös aning,
Hvars yttringar bekrigade hvarann.
Numera säges hon vara bliven »en kufvad grundval åt det högre
lifvet». I fortsättningen benämnes hon »den äldsta modren», i
förhållande till vilken den »blida» naturen framställes som dotter.
Att vi här ha att göra med frihetslärans grund, framgår icke minst
därav, att »den gamla natten» något senare i dikten på det för
denna lara karakteristiska sättet sammanställes med synden och det
onda (se härom nedan s. 156).1
Genom de anförda citaten ha vi erhållit en relativt klar
uppfattning om Atterboms tankegång; Guds ande underlägger sig det
dunida, kaotiska urväsendet, och gör det till grund för sig och
skapelsen. Genom andens verksamhet ordnas och aktualiseras denna grund
till skönhet och harmoni. Men i dess djup ligger ännu det oordnade,
nattliga och kaotiska, »der nie aufgehende Hest», för att använda
Schellings uttryck. Att dennes lara om grunden i Sier. o. fr. och
Jaeobiskr., givit den väsentliga impulsen till Atterboms
betraktelsesätt, torde vara obestridligt.
Ovanstående uttalanden ge också nyckeln till ett problem, som
i detta sammanhang måste inställa sig. Vi ha här sett Atterbom
uppfatta principmotsatsen i gudomen i frihetslärans ända.
Real-principen eller materien kommer härvid att framstå såsom kaotisk
och regellös. Den måste i överensstämmelse med Schellings lara
delvis antaga karaktären av en negativ världsprincip, den blir det
ondas indirekta upphov och framstår själv stundom såsom något
ondskefullt och farligt (härom mera i avd. 5 av denna uppsats).
1 I de tre senast anförda uttalandena, vilka härröra från tiden efter resan.,
få vi också räkna med impulser från läran om naturgrunden i Die Weltalter. Den
inhördes strid, som präglar »den gamla natten» i Åsigter, pekar åt detta håll. På
andra ställen i diktens skapelseskildring karakteriseras hon även som »den råa
styrkan», »kraften» o. s. v.; hergen förklaras vara lämningar från den tid, då hon
härskade. Jfr Die Weltalter, s. 311 f. och 343. — Samtidigt ger emellertid
utredningen ovan vid handen, att skaldens uppfattning av naturgrunden från han»
tidigare år icke i huvudsak förändrats genom dessa nya intryck, utan snarare
belastats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
