Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 153
sendet uppträder intelligensprincipen, ponerar urväsendet som sitt
objekt och omskapar det till den härliga naturen. Särskilt
bestickande är likheten mellan poemet och den fantasieggande bild,
varmed försvarsskriftens utredning belyses. Urväsendet framställes
som ett mörkt hav, över vilket endast Guds ande svävar.
Såsmå-ningom förvandlas emellertid genom andens inverkan »de heliga
vattnen» och deras »outrannsakliga innehåll» till liv. Urväsendet
i dess båda manifestationer kommer alltså i poemets symbolik att
motsvaras av den gamla nattmodern i havsdjupet och den sköna
Thetis. — I huru hög grad poemets skildring av det
skräckinjagande kaos i havets avgrund föregriper skaldens senare uttalanden,
har jag tidigare framhållit. — Det är alltså tydligt, att den lara
om naturgrunden, som Atterbom i uttalanden fr. o. m. 1816 på ett
påtagligt sätt hävdar, redan långt tidigare tagit gestalt i hans
föreställningsvärld. Vi skola i det följande återfinna samma förhållande
beträffande hans uppfattning av det onda.
Vidare en annan intressant detalj! 1 försvarsskriften liksom i
Diokles och Heliodora ha vi sett grunden symboliserad av havet eller
vattnet. Samma symbolik uppträder också i dikten På en
skärgårdsresa publicerad samma år som försvarsskriftens
skapelseskildring (P. K. 1812, 2:a uppl. 1816). Här framställes havet såsom
»tingens urgamla fostrerska», opersonlig, tigande och känslolös.
På ett annat ställe i samma dikt frågar sig skalden, om icke havet
i stormen öppnar
Lifvets förborgade afgrund,
Brusande skyhögt af qval,
Slukande opp i sin sjömist
Eviga Ljusets flyktiga strålar,
Kall i hvar droppa ända?1
I samma dikt frågar sig skalden även, huruvida havet, »evighetens
ring», är en moderlig famn eller en hemsk och hånfull
midgårds-orm.
5.
Utifrån ovan behandlade lara om naturgrunden gestaltas nu
Atterboms uppfattning av synden och det onda, — på samma sätt,
som fallet varit hos Schelling. Vi minnas, huru denne definierade
1 Man erinrar sig, huru Atterhom i Hörhergföretalet tillade grunden
hestäm-ningen svårmod och talade om dess «förfärande» frånvaro av strålar och glädje.
11 — 35452. Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
