Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Gunnar Axberger
det onda. Människan äger inom sig tvenne principer; den ena
tillhör den dunkla grunden, den andra det gudomliga förnuftet. Den
förra är människans egen vilja. Den senare, förnuftet, är däremot
ett med den gudomliga universalviljan. Den förra principen inom
henne skall vara den senare underordnad, vara dess basis. Synden
består däri, att grundprincipen gör uppror mot förnuftsprincipen,
så att ordningen mellan dem omvändes. Till detta uppror lockas
och eggas människan av den metafysiska grunden. Detta sker, på
det att kärleken och godheten, vilka representera det rätta
förhållandet mellan principerna, må uppenbaras i sin makt och härlighet.
Detta kan nämligen icke ske, om ej ett motstånd finns att
övervinna (se ovan s. 129 f.).
Även här är det så, att impulser från Schellings lara redan
tidigt förekomma inom Atterboms författarskap utan att dock några
utförligare redogörelser lämnas förrän fr. o. m. 1817. — Redan
1811 förklaras jätten Yme vara »den uräldsta Materien, de
individuella Existenzernas grund, hvilka af sin qvarboende egoistiska
princip kunna öfverväldigas och blifva Gudarnes fiender» — ett
koncentrat av frihetslärans moralfilosofi och ett första utkast till
Atterboms senare förkunnelse i denna fråga. Även på ett flertal
andra ställen i Skaldarmalskommentaren varierades frihetslärans
uppfattning av det onda (se ovan s. 134 f.). I Préliminarier till en
poetik från följande år förekommer bland andra spår av frihetsläran
(se ovan s. 135) även denna tanke: vår vilja »måste dö såsom enskild
vilja, för att såsom Universal-vilja uppstå i en ljusare rymd» {Pli.
1811, s. 574). Åter alltså en av grundtankarna i Skr. o. fr.,
uttryckt med dess typiska termer.1
De klaraste utredningarna i föreliggande fråga börja emellertid
komma först våren 1817. Mest belysande är måhända följande
ställe i Hörbergföretalet (s. xxxix).
Det onda säges clar uppkomma »genom menniskans jordiska
personlighet och har sin verklighet blott såsom motsats till det enda
verkliga2, det Goda, hvars uppenbarelse i tiden det mot sin vilja måste
befrämja, på samma sätt som en mörk botten tjenar till synbarhets-
1 Man jämföre t. ex. följande ställe i Skr. o. fr. Föreningen av
universalvilja och egenvilja inom människan är en motsägelse. Universalviljan måste av
egen vilja förnimmas såsom förtärande eld. För att leva i den förra »muss der
Mensch aller Eigenheit absterben». Därför är döden nödvändig »als der wirkliche
Absterben der Eigenheit.» (s. 381).
2 Jfr Skr. o. fr., s. 409.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
