Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Gunnar Axberger
ten har jag genom noter påvisat beroendet av Skr. o. fr. Att för
övrigt Atterboms åskådning i dess helhet här återgår på denna
källa, torde ej behöva understrykas. Ej heller anser jag* det nödigt
att belasta framställningen med ytterligare citat från
försvarsskriften, ehuru ännu ett par belysande sådana skulle kunna framdragas
(se t. ex. S.L.T. 1817, s. 110 f. och 133).
Jag anför i stället följande parti ur den stora
Idunarecensio-nen från 1820—21, som visar, att Atterboms åskådning på denna
punkt bibehåller sig tämligen konstant. I någon annan form och
med vissa nya tillägg* varieras här frihetslärans uppfattning av
synden. Med utgångspunkt från det tragiska ödets begrepp kommer
Atterbom in på det ondas problem. Han hävdar, att »den andliga
människan» måste segra över »den naturliga», och fortsätter:
»Den till den senares beskydd motstridande mörka, hämmande
kraften, ömsom förföriskt lockande, ömsom bittert gäckande och
sönderslitande, alltid begåfvad med alla en fallen Naturs förmågor och
derföre alltid (fastän på ett rysligt vis) majestätligt mäktig, är just
det egoistiska lif i hvilket den naturliga menniskan har sin rot, och kan
derföre närmast på denna, som hon beständigt vill reta till
herrsklyst-naä, utöfva inflytelsen af sitt vådliga slägtskap. Så känna vi en
fiendtlig rest af det gamla chaos, som icke vill foga sig under
skapelsens ordning — till hvars fortsatta utvecklande i tid och rum det
ändock just genom sin motspänstighet bidrager, — ifrån medvetandets
begynnelse bilda i djupet af vårt väsende den afgrund, dit Satan ofta
begifver sig från sin egen, för att fullborda sitt verk.» (S. L. T.
1821, s. 56).
Begreppet »det gamla kaos» belyses av ett annat ställe i samma
recension, där författaren talar om »de förborgade andar eller krafter
som vistas i den ’gamla natten’, i det irrationella chaos, öfver hvars
lurande afgrund den synliga Naturens höga, milda klara gudatempel
är uppbyggdt (S. L. T. 1820, s. 818 f.)
Ovanstående utredning kan tjäna som kommentar till följande
ställe i den samtidiga dikten Åsigter. Vi ha redan i det föregående
sett, huru »den gamla natten» där uppträder såsom det kaotiska
grundväsendet från skapelsens morgon (se ovan s. 150). På ett annat
ställe i dikten heter det:
Det gamla Jaget inom eget bröst
Är mera farligt, än den gamla Natten;
Ja, är egentligen dess egna skötebarn.
Väl genom lifvet går det Ondas flägt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
