Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 161
talas om, huru »allt lif har roten gömd i fasans sköte» (originalet:
»Denn, wo das Leben wurzelt, da ist Grausen––––––-»), liksom
också om den onda principen i tillvarons nattliga djup: »Den gamla
ormen lömsk i klyftan lurar, af svart basalt hans thron i natten
står».1
Hur starkt läran om den negativa eller ondskefulla
världsprincipen gått Atterbom i blodet, framgår kanske bäst därav, att
han tydligen tillämnat den en central plats i det aldrig fullbordade
sagospelet Fågel blå, varmed han arbetade under utlandsresan och
till vilket han senare vid flera tillfällen återvände. Dramats
handling, sådan den framställes i utkastet av 1818, behärskas av de
tvänne feerna Gendillah och Sysis, skådespelets goda och onda ande.
Det är dessa båda, som kämpa om Amandus’ och Florinnas öde,
och — vad intressantare är! — om Deolätus’ själ, en bild som den
är av skaldens egen (se t. ex. Fågel blå 1858, s. 284). Medan
Gendillah framställes som ljusets och det godas prästinna,
representerar Sysis natten och det onda, och en närmare granskning av
hennes gestalt visar, att hon företräder den gamla natten, den
schelling ska grunden. Några ställen i utkastet må bekräfta detta.
Sysis tillåter, heter det, aldrig drottningen »att låta en hel natt
upptagas av menniskoglädjens stoj och hvimmel; emedan hon såsom
en Nattens prestinna påstod, att Nattens Drottning, det mäktigaste
af alla Gudaväsenden (och sjelf det egentliga Urväsendet) funne sig
förnärmad och vanhelgad, om menniskorna ej egnade åtminstone
några af hennes timmar åt det stilla heliga Chaos. (Obs. Sysis
för-vexlar i alla hänseenden Urväsendet med Grundväsendet)» — [Fågel
blå, s. 193). Atterboms egen parentes ger stället dess spekulativa
förklaring. Tydligen ha vi här att göra med »der Urgrund» och
»der Grund» enligt Schellings terminologi, — jfr Atterboms
utredning i försvarsskriften ett och ett halvt år tidigare. Det är
grunden, icke »urgrunden», som Sysis säges tjäna. Denna metafysiska
bakgrund till hennes gestalt framträder även vid andra tillfällen.
Inför drottningens skurkstreck utropar hon: »att så höfves det att
tjena den outforskliga Natten, tingens mäktiga moder» (s. 200).
Sysis’ drakar tillhöra »Urnattens chaotiska slägt» (s. 204), hon
åberopar »det heliga Chaos» (s. 207) o. s. v.
1 I de trenne senast anförda uttalandena få vi åter räkna med intryck från
die Weltalter, varest ju såväl det skräckinjagande som det kvalfulla i grundens
väsen starkt betonas. Samtidigt är det emellertid tydligt, att dessa tankar redan
långt tidigare finnas hos Atterbom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
