Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Gunnar Axberger
Även vid sagospelets senare utarbetande bibehåller hennes figur
samma innebörd. En »Sphinx-prestinna» verkar hon i det fördolda
till sin »Gudoms ära», och skyr härvid inga medel (s. 87). Hon
förmanar drottningen, att lita icke till öppen kamp, men till
»Mörkret, Listen, den gamla Nattens äldsta tvillingdöttrar», och frågar
otåligt: »Hur ofta skall jag dig föreläsa Nattens lara?» (s. 79).
Hånfullt menar hon, att det som människan kallar »vidrigt» har sin
grund däri, att naturens krafter driva gack med dennas
»hönsförstånd», och »att innerst i dessa krafter bor blott hån mot allt,
hvarom I skryten såsom vett och smaJc.» (s. 134). — Följaktligen
kan hon anse den avskyvärda Florella för vacker, en representant
för den skönhet, »som bär alltjemnt den gamla Chaos-Nattens, den
enda sanna Gudamagtens prägel» (s. 85).
I en senare utredning skall jag i samband med ett försök till
ps}^kologisk analys av Atterboms ungdomsutveckling även inställa
Deolätusgestalten i föreliggande sammanhang. Vi skola då finna,
att kampen mellan de båda världsmakter som feerna representera,
för Atterbom inneburit en personlig upplevelse.
Det ovan anförda torde ha visat, att även den unge Atterboms
optimistiska världsbild äger plats för en negativ, stundom ondskefull
princip och därmed för en viss dualism, spänning och strid. I detta
sammanhang må även en annan intressant detalj i hans uppfattning
av naturgrunden framhållas. Det gamla kaos, som vilar under
skaldens vackra, harmoniska värld, karakteriseras icke blott såsom
något negativt, lömskt och ondskefullt, utan även som smärta och
lidande. Vi minnas, huru Schelling framställde grunden såsom
längtan och trånad. Denna tanke tar Atterbom upp. Men han
går längre. Han låter trånaden övergå i vemod, svårmod, ja
»brusande qval». Förmodligen har Atterbom utläst denna tanke redan
ur SJcr. o. fr., där den dock ännu icke närmare finnes utförd [Skr.
o. fr. s. 399). Däremot intager den ju en central plats inom
skildringen av naturgrunden i Die Weltalter. Atterbom har emellertid
sin uppfattning klar redan före bekantskapen med denna skrift.
Belysande för hans åskådning är följande ställe i
Hörbergföretalet från våren 1817. Hela naturens grundegenskap säges vara
trånaden att förklaras i ljus. »Sjelfva det i djupet af Materiens
lynne fortfarande Chaotiska, Regellösa, Nattliga» är fyllt av denna
längtan. Dock kan den aldrig helt uppfyllas. Där finnes alltjämt ett
mått av saknad, som aldrig förmår tillfredsställas, »–––––-den träng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
