Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydbergs dikt Den flygande holländaren. Av Valter Tyrenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs dikt Den flygande holländaren
169
Fördömd jag är till onämnbara plågor,
Sjufaldig död mig vore salig fröjd.1
Även Rydbergs holländare längtar efter döden:
Ty, tro mig, lefva det är svårt,
men godt det är att dö. (Strof 11).
Wagners holländare får en gång vart sjunde år gå i land, och
Rydbergs får en gång vart hundrade år kasta ankar. Utformningen
av detta motiv är emellertid för övrigt helt olika.
Den i operans andra akt inlagda balladen innehåller som
bekant hela sagan om den flygande holländaren. De två första av
balladens tre strofer lyda:
Ett skepp kring vida hafvet går
Med blodrödt segel, kolsvart mäst.
En dödsblek man vid rodret står;
Han vakar utan ro och rast.
Hui! hur stormen gnyr!
Hui! hur skummet yr!
Hui! som en pil han med hast
Flyger fram utan ro, utan rast.
En dag vid stormens hemska dån
Förgäfves hamn han sökte nå.
Han hädade och svor med hån:
’Till domedag jag frestar på!’
Hui! Men Satan log —
Hui! — och edén tog, —
Hui! — och fördömd nu han far
Utan mål, utan rast alla dar.2
I den tyska texten sluta alla tre stroferna i balladen med att
holländaren flyger fram över havet »ohne Rast, ohne Ruh’»:
Strof I: Wie ein Pfeil fliegt er hin,
ohne Ziel, ohne Rast, ohne Ruh’ !
1 Akt 3. Sid. 34.
2 Akt 2. Sid. 16—lï
12—35452. Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
