Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 7. Atlantis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier
229
varför Fröding ’ redan från början så magnetiskt drogs just till
Snoilskys elegiska månskenssonat.
I perspektivet och själva det politiska betraktelsesättet erinrar
Atlantis emellertid mera om Alhambras förutnämnda systerdikt
»Neros gyllene has». Även där betraktar skalden ovanifrån den
sjunkna staden — över vars ruiner grönskan slår sina nät — och
siar att den som brusar omkring honom en gång* på samma sätt
skall sänkas i glömska och natt. Hos båda diktarna frammana de
forna dagar »då icke friheten fanns» samma förtrytelse. Man har
intrycket att just inslaget av samtidspolitik i Atlantis förmedlats
av Snoilskys dikt om cæsarernas storhet och fall.1
Den säregna magi som Atlantis utövar —- kanske i högre grad
än någon annan Frödingsdikt — utgår emellertid från skaldens
egen melankoliska sinnesstämning-, sådan den målas i
inlednings-och avslutningsstrof erna. Han har dragit sig ut ur bullret till
stillheten: »Livssorlet forsar från staden, / tung1 är den välvande
kampens musik. / Högt ur den dova kaskaden / stänker ibland som ett
skrik». Man erinrar sig att Fröding — kanske i reaktion mot det
alltför starka självmedvetande han manifesterat i En nidvisa —
befann sig mitt uppe i en melankolisk period och enligt krönikan
Situationen helst ville ligga tyst och ensam på sin soffa och
betrakta cigarrens rökmoln. Men han blir störd, och man har liksom
själva livssorlet och skriket, de pinade nervernas fördömelse i
skildringen av avbrottet: »Telefonerna ringa, tågen pipa och skrika och
luften skallrar av gral, så att man måste resa sig upp och hålla sig
för öronen». Det är samma verklighetsångest i Atlantis där tanken
på lekens slut liksom utlöser en suck av befrielse: »En gång, ja en
gång för oss ock / slocknandets kommande timme är satt». Och i
avslutningens vemodsstrof kan man nog höra att skalden snarare vill
översorlas av en kommande stam än själv sorla med den närvarande:
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och siam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.
1 I historieperspektiven och samtidsallusionerna förefinnes även en viss
likhet med Ibsens Ballonbrev UI en svensk därne och Strindbergs femte
Sömn-gångarnatt som torde utgå från samma litterära och politiska utgångspunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
