Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
ligen gifven.» Dock eftersom detta allt fordrar något beslut, som
tillika är avskilt från verkställigheten, »så har det ursprungliga i
denna sin åskådningsakt, ponerat sig i en treenig modifikation,
såsom vilja, beslut och verkställighet såsom väsende, intelligens
och verldssjäl eller ined andra ord, såsom Fader, Son och Ande.»1
Exempel på hur romantikerna anammade den platonskt-schellingska
försoningsläran behöva knappast framdragas, då förhållandet är
välkänt för var och en, som har någon kunskap om den svenska
romantiken. Det räcker med att erinra om hur Tegnér i Frithjofs
saga identifierar försoningen med döden, genom vilken livet
återvänder till sitt upphov.2
Redan tidigt framkallade emellertid denna romantikernas
spekulativa teologi protester från prästerligt håll. En viss stillsam
opposition lät sig snart förmärkas från förbundsbrodern Hedborn,
som med kraft hade deltagit i fälttåget mot upplysningen och i det
religiösa nydaningsarbetet men aldrig varken förmått eller velat följa
med sina fosforistbröder på deras spekulativa erövringståg.
Åtminstone kan man som en sådan opposition tolka vissa uttalanden i
tvenne predikningar från åren 1814 och 1815. I den senare och
intressantare av dessa, som utgöres av en promotionspredikan,
reserverar han sig en smula mot den brinnande förnuftskulten inom
fosforistlägret och pekar på trons verklighet som något förmer och
överlägset. Han förklarar sig visserligen inte på minsta vis vilja
förneka den mänskliga tankens höga uppgift och sublimitet: »Gud
erkänner sin egen tanke med fadersglädje i det konungsliga
förnuftet, som har skingrat det mörker, hvilket omgaf vårt slägtes
första ringa förfarenhet —–-.» »Men jag vill», tillägger han,
»efter min svaga menskliga konst, framställa .en vishet, som är
förnuft och kärlek, det gudomliga ordet kallar henne tro. Hon är ett
nyskapadt verk av Guds anda i ett renadt menniskobjerta.» Och
Hedborn vädjar till den menskliga erfarenheten som en bekräftelse
av hans uppfattning av trons högre dignitet: »Där den menskliga
kraften utan hennes samråd söker sitt ursprung ocli sin
bestämmelse, är hon lik en regnbäck, som letar sig en stig till hafvet,
men innan han hunnit öfver närmaste dal, är kufvad af dagens
hetta. Trons källa är gudomens sköte; af hennes lif förfriskas den
menskliga kraften, och tröttas aldrig då hon sträfvar till målet.»
1 Hammarsköld: a. a., s. 26; jfr s. 32; jfr Nilsson: a. a., s. 117 f.!
5 Se Nilsson: a. a., s. 445 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
