Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Henry Olsson
Det är kanske först så småningom man förstår, hur skarpsynt
denna tolkning i själva verket är. Att den är något annat än en
romanförfattarinnas melodramatisering inser man dock, då man tar del av
vad den nyktre och omdömesgille akademikern J. E. Rydqvist har att
säga i samma ämne. Efter att ha konstaterat att Wallin i mindre
kretsar kunde överlämna sig åt skämt och löje, alltid av en viss
ärbar gedigenhet, fortsätter denne iakttagare: »Men oftare var hans
genomträngande blick tankfull och hemlighetsfull, irrande, vexlande,
mångtydig: det förekom, som vore en strid i hans inre oafgjord,
ett tilltänkt beslut omoget: han liksom sökte sig sjelf. I dessa
ögonblick var han en Michel Angelo, som man mera beundrar än älskar,
mera vördsamt fruktar än egnar sitt ömmaste förtroende. Det var
något för kolossalt och ofattligt, för att locka sinnet till ett
obetingadt öfverlåtande.»1 I samma stil berättar Anders Fn^xell i sitt
akademiska inträdestal, hur Wallin med halvt våldförande av sin
natur kunde söka anpassa sig efter det vanliga sällskapslivets normer
men endast uppnådde, att »hela den lekande och jollrande skaran
stannade, häpnade och förstummades»; »han såg, beklagade, men
kunde ej hjelpa det, ej omskapa sin natur».2 Man kommer
ofrivilligt att tänka på några rader ur dikten om dödsängeln, den
patetiska gestalt som ingalunda av någon tillfällighet blev Wallins
främsta skapelse: »I stojen yra i nöjets lag, Och myrten
blommar, och lyran klingar — — — Men öfver tröskelen stiger jag».
En samtida som format sina iakttagelser till en sammanhängande
både förstående och inträngande karakteristik är slutligen Geijer,
som framhåller att under Wallins praktfulla och stränga yta bodde
en både blygsam och till och med blyg natur, men hans misstroende
till sig själv och andra gjorde att han gick i harnesk, var på sin
vakt och gärna grep till kogret med sarkasmens pilar.3
öron är således ofrånkomlig, och i Wallins litterära produktion
är den en grundfaktor, ett inslag av elementär betydelse. Det
våldsamma intryck predikanten Wallin gjorde på sina samtida berodde
1 [S. A. Hollander,] Minne af Johan Olof Wallin, Sthlm 1865, s. 84.
Eyd-qvists nästan förvånansvärt öppenhjärtiga minnesteckning publicerades vid Wallins
död 1839. Jfr i samma samling nekrologen ur Dagligt Allehanda 12 juli 1839
och Agardhs svar på Fryxells inträdestal i Akademien 1841. Av intresse är också
Stürzen-Beckees Grupper och personnager, som talar om «den bruna skugga, som
liöljde Wallins väsen» och hans lvnnes »stränga, nästan folkskrämmande drägt»
(Valda skr. 2, Sthlm 1880, s. 51).
2 Ib. s. 197.
3 Ib. s. 107.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
