Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Henry Olsson
Han såg likgiltig ut, och yttrade att han ännu kunde duga i
hufvudstaden, skulle deremot önska sig en aflägsen plats, för att
åldras obemärkt, då han blefve utarbetad o. d.»1 Denna
reträttönskan blir något av det för Wallin djupast betecknande. Från början
sammanfaller den med den rousseauanska längtan efter barndomen
och oskulden, som genomgår 1800-talets första decennium ocli då
fyller Wallins diktning, men så småningom övergår den i ett slags
flyktkomplex, som regelbundet dyker upp under de ofta
återkommande trötthetsperioderna i hans levnad. Han vill överge
världslivets stormar, uppsöka lantprästens lugna boning och det stilla
husliga livet — ingen kunde ha en livligare föreställning om idyllens
ljuvlighet än denne eftersökte huvudstadsprelat — han vill flytta till
Köping, Leksand eller Sala och där njuta det ensliga livets frid.
Han kunde t. ex. under sin långvariga hypokondriperiod på 30-talet
vanka runt i vanmäktiga grubblerier över en sådan tilltänkt
avflyttning från huvudstaden för att till slut liksom av ren kraftlöshet
stanna kvar.
Studerar man Wallins sätt att reagera inför motgångar, får man
sålunda onekligen intrycket av en gäckad maktsträvan och
härsk-lystnad: inslaget av bristande gemenskapskänsla är oförtydbart.
Man kan emellertid fråga sig, om icke samma centrala negativa
själserfarenhet varit bestämmande för hela den Wallinska livsstilen.
Om den ena komponenten i hans oro kan betecknas som ärelystnad,
utgöres nämligen den andra av skuldkänsla. Rydqvist har
härvid-lag gjort en iakttagelse, som synes mig både träffande och
djupgående. Om Wallins ärelystnad säger han, att hans bana mindre
röjde otillgänglighet för denna böjelse än ett ädelt sinnes fejd med
en drivfjäder, som det självt ej kan gilla, en högsint andes ihärdiga
strävan att med nitets renhet liksom återverka på handlingens
upphov. Det kan tyckas ligga en oupplöslig motsägelse däri, att mannen
med den bristande gemenskapskänslan blir gemenskapens störste
tolk i svensk diktning — psalmisten Wallin. Men om man ser
saken ur synpunkten av denna skuldkänsla, ter det sig annorlunda.
Liksom hans natur å ena sidan fordrade erkännande och förtroende,
drev honom att sträva efter ledningen och makten, krävde den å
andra sidan, att hans insatser skulle ställas i nyttans, det allmännas,
gemenskapens tjänst och att han till sista droppen skulle utge hela
sin väldiga arbetsförmåga, offra en nära nog outtömlig kraft. Först
1 A. a. 22, s. 198.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
