Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott I
57
bytaren förmält med ett desperat samhällshat, har flyttat in ur
romanen i diktsamlingen med Korsaren, där livsledan fått en tillsats
av religiöst grubbel. Naturmystiken och dödsextasen från den
äldsta Singoalla har han sökt —- och i högsta grad misslyckats —
att göra poesi av i Vemodet. Den svårmodiga beundran av barnets,
helst gossens, till snabb förgängelse dömda skönhet, som talar ur
Rudolf-Strömbreven och som skapat Sorgbarngestalten, har
inspirerat Vattenplask. En ton av erotiskt livsmod kämpar i Två i
sadeln med dyster rövarromantik. Brottningen med materialismen
finner ett eko i Till ödet.1 Optimistisk utvecklingstro och
antikbeundran prägla I klostercellen, ett koncentrat av Den siste
Athe-narens tankeinnehåll. Denna dikt är, kanske just på grund av sin
optimism, som skär mot det härskande svårmodet, ratad i
Flora-sviten, ehuru den ingår i ett otryckt, äldre dikthäfte.2
Att Floradikterna göra ett ofullgånget intryck beror icke
enbart eller ens huvudsakligen därpå, att de tolka växlande och sins
emellan osammanhängande känslor och tankar, det beror framför
allt därpå, att deras konstnärliga form är osäker, ojämn och
opersonlig. Reminiscenser från Tegnér och Stagnelius blanda sig med
intryck från nyare svenska och utländska skalder. De
världssmärtestämningar som dominera samlingen, stå under inflytande
framför allt av konstellationen Byron, Heine och Lenau. Sina
tydligaste spår ha de satt i Korsaren, vars deklamatoriska
sjörövartrots är byronskt, i Vattenplask, som visaktigt enkelt i Heines
manér fångar ett flyktigt skönhetsintryck och upplöser det med en
desillusionerad slutreflexion, och i Alexis, där allmänna betraktelser
1 Warburg (så förkortas i det följande K. Warburg : Viktor Rydberg, En
lefnadsteckning, Sthlm 1900, I—II), som i fråga om Korsaren betonat livsledans
intensifiering i de nytillkomna stroferna (I: 460), synes uppfatta de sista stroferna
av Till ödet som ett vittnesbörd om stärkt gudsförtröstan, emedan dessa strofer
saknas i den version av dikten som ingår i romanfragmentet Stenmänniskan från
1850-talet (I: 471). Emellertid är detta romanfragment i sin helhet en uppgörelse
med materialismen, ehuru hymnen till ödet där är inlagd i ett slags ateistisk
gudstjänst och saknar strofer som uttrycka uppror mot ödestron. Även om dessa
slutstrofers hänvändelse till en personlig gud är senare tillkommen, är fördenskull
deras idéinnehåll från början förknippat med dikten.
2 Möjligen har Rydbergs lyriska ungdomsdiktning varit mer omfattande än
den vi känna. Därpå tyder pagineringen i detta dikthäfte, (Warburg I: 474,
Rydbergs Singoalla 42) som rymt de flesta Floradikterna men ej fyllts av dem;
de bevarade bladen ha följande innehåll: s. 3—4 de sex sista stroferna av
Korsaren, s. 9—10 Melankolikern, Ins Blaue hinein och de fem första stroferna av
Klostercellen, s. 15—16 fem strofer av en dikt, som omarbetad blivit I natten
och 25 rader av Alexis, s. 25—26 de sista sju stroferna av Vemodet och de tre
första stroferna av Ut vidi. (Kungl. Bibliotekets Rydbergssamling, nr 27).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
