Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
59
emellertid känt även det nya såsom gammalt — ett av de
egendomligaste vittnesbörden om kontinuiteten i hans fantasiliv. Han
skriver nämligen i det nyss citerade brevet till Schöldström 10 febr.
1876: En annan af Spillrorna i Flora har jag i dessa dagar
omarbetat, och du är sannolikt den ende, som skall igenkänna det
stycket i dess nya skepnad, som i sjelfva verket är dess äldsta till
tanken, fast ej till utförandet. Jag menar stycket ’Två i sadeln’
som snart utkommer igen under namnet ’Drömlif’.»
Yi kunna visserligen ej bestyrka men ej heller jäva diktarens
uppgift, att Två i sadeln redan från början varit ämnad att bli
vad den blev under det nya namnet. I Fribytaren på Östersjön
skildras en situation snarlik den enlevering, som är det yttre
motivet i Två i sadeln. Maria Skytte, olyckligt kär i sin kusin Adolf,
beslutar halvt av förtvivlan att i stället följa sjörövarkaptenen Gustaf
Drake ombord på hans skepp. Han får henne med sig på en
nattlig ritt ned till havsstranden, men hon vänder, när hon hör Adolfs
röst bland besättningen. När Drake kommer för att hämta henne,
har hon ångerköpt sänt återbud, men han smyger sig in i hennes
kammare och tystar hennes tvekan:
Om du besvurit mig på dina knän, jag skulle likväl kommit.
Maria, jag älskar dig, och du skall följa mig att dela min lott på det
stormande hafvet. Jag stred nyss, för att vinna en drottnings krona
åt dina lockar. Striden är förlorad: jag är fridlös, med hvarje
vindflägt, som förer regnskuren mot detta fönster, nalkas mina förföljare.
Kom! Ingen tvekan, flicka! Jag känner dig: du är min tvillingsjäl, och
om din qvinliga instinkt för ett ögonblick besegrat din kraftfulle ande,
så lyder jag blott din inre vilja, då jag nu svär, att jag är känslolös
för din fruktan, att jag är döf för dina böner, att du skall följa mig,
om jag ock med våld skall föra dig härifrån» (Fribytaren på Östersjön,
Gbg 1857, s. 352).
Det är samma, låt vara mycket schablonmässiga, attityd som
rövaren intar i Florapoemet:
Du är min, stackars barn, om du möter med mod
eller möter ditt öde med klagan och gråt . . .
Den nattliga ritten är där, och fastän skogen ersätter havet,
är också naturinramningen kring framtidsperspektivet så lika den
Ivan vara:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
