Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Victor Svanberg
kan föreställa mig något, s. ligger utanför mensklig erfarenhet,
tillbakavisar jag, ty jag tycker mig finna, att oförmågan af att tänka
mig rummet ändligt ligger i sjelfva rumföreställningens väsen. Ty
är rummet en yttre verklighet, så måste ock rumgränsen, förutsatt
att hon funnes vara en verklighet, bilda en yta gentemot det något
eller intet, som ligger på andra sidan denna gräns, men detta intet
eller något, som genom en yta utestänges från rummet, måste i sin
ordning vara ett rum, i hvarje fall vara ett utsträckt. Sålunda
kommer jag till något, hvarför jag hisnar och bäfvar till baka som för
ett oting nämligen ett oändligt rum. Jag hisnar, ty har jag
Gudsföreställningen, såsom föreställningen om det absoluta, och vill förlika
honom med rumföreställningen, d. v. s. med det oändliga rummet,
tänkta som förutsättningen för en verklig verld, så måste jag tänka mig
det absoluta i denna verkliga verld, ej i en overklig, jag måste tänka
mig det såsom verksamt i rummet, och häraf uppstår föreställningen
alleStädesnärvara, förbunden med föreställningen oändlig alleStädesnärvara,
en allestädesnärvara, som utbreder sig genom otänkbara rymder och
likasom upphäfver gräns efter gräns för att täfla och uppnå rummets
oändlighet, medan detta upphäfver gräns efter gräns, för att undfly
andlighetens område. Dessa båda oändligheter, tänkta som lika reella,
lika verkliga, sönderfalla i tvenne absolut täflande krafter, och medan
det förekommer mig, som om rummet ingenting förlorar på sin
gränslösa utbredning, emedan det ligger i dess väsen att vara gränslöst
och sätta sin medelpunkt hvar som helst, synes det mig som om den
andliga principen, som har att genomtränga rummet, skulle härunder
förlora sin af slutenhet, sin personlighet, med andra ord: förlora sig sjelft.
Vanligen slutar en sådan betraktelse dermed, att jag skjuter undan
de stridande föreställningarna, utan att söka bringa dem på det klara
genom att uppleta det stridigas källa. Jag innesluter mig inom min
egen lilla verld, inom vintergatan, inom mitt solsystem, inom min
jords luftkrets eller inom min kammare, och lemnar gåtan olöst. Men
hon återvänder i annan form.
Detta resonemang om det andliga och det rumsliga
oändlighetsbegreppets strid blir en centralpunkt i Rydbergs kämpande
idealism. Det återkommer delvis ordagrant i hans första
föreläsningsserie. Jämte formella ändringar, som då det puristiska uttrycket
»det stridigas källa» är utbytt mot »motsägelsens källa» (Fil. förel.
I: 10 ff.), har tillkommit en hänvisning till en tysk filosof, Kirchmann.
Vederläggningen av denne är dock med redan i utkastet, fastän
hans namn ej nämns. Man har här ett exempel på att Rydberg
redan vid den tidigare tidpunkten börjat läsa sig in i den nyaste
filosofiska litteraturen. Det är därför icke riktigt att han, som Ek
synes mena (s. 144 och 149), först 1876 under utarbetandet av
föreläsningarna på allvar konfronterats med de aktuella problemen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
