Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II 151
Wirsén »vill leda oss in i naturens symboliska lif för att
derigenom föra oss djupare in i vårt eget väsen, för att vi ej endast
som sjelfviska förståndsvarelser utan som helgjutna menniskor må
återvända till lifvets strid, han . . . räcker oss (en dryck) ur en
skogskällas flöden ... att dricka tröst, hopp och tro, den milda sedliga
styrkan, öfvertygad som han är att den som eger denna, också, när
stunden kräfver det, kan taga dessa kraftiga tag, s. han ur skönhetens
synpunkt icke älskar, emedan de icke alltid hålla skönhetslinien —
Sanzio behagar honom mera än Michel Angelo — men hvilkas värde
och nödvändighet han säkerligen icke underskattar.»
Med motställningen mellan Rafael och Michelangelo har
Rydberg funnit en slående bild av skillnaden mellan Wirsén och sig
själv, och tillägget, att skaldebrodern »säkerligen» uppskattar vad
han finner oskönt, döljer ett tvivel på deras samstämnighet, som
kanske ännu var oklart för den skrivande själv. Det skulle i en
nära framtid bli smärtsamt tydligt. Då Anna Hierta-Retzius 1881
föreslagit att uppdra författandet av en Schillerbiografi åt Wirsén,
svarade Rydberg med att uttala sitt tvivel om Wirséns förståelse
för Schillers frihetspatos (30.1. 1881, Brev 11:309).
Innan Rydberg slutat arbeta på sin Wirsénrecension hade han
i och med invalet i Svenska akademien mottagit uppdraget att
skriva en minnesteckning över Strandberg. Det var en ömtålig
uppgift. Strandberg betraktades i liberala kretsar som en avfälling,
och Rydberg har från Lars Hiertas dotter mottagit en formlig
uppmaning att skipa rättvisa mot förrädaren. Oavsett sådana
påtryckningar har Rydberg själv känt sig osäker i sitt ståndpunktstagande;
förstudierna till talet visa det. Såsom detta från början är anlagt,
skulle det ha format sig till en apologi för politisk poesi. Detta
parti har emellertid utelämnats och minnestecknaren prisar
Strandbergs sista dikter såsom hans skönaste. At idyller som »De små
nattvardsbarnen » utdelar Rydberg det i hans mun mycket höga
berömmet, att de likna Fra Angelicos konst. Men han vägrar att
instämma i Strandbergs kritik 1863 av 1840-talets frihetspoesi:
»Det må lämnas därhän, om Strandberg omskrivit skaldekonstens
hela verksamhetsområde eller ens lyrikens, då han skildrat den
vårdande och hälsobringande barmhärtighetssystern vid tidens sjuksängar;
i detta fall må då åtminstone medgivas, att hon icke sällan nyttjat
heroiska medel till hälsans återställande och mer än en gång
tillämpat satsen, att vad järnet icke läker, läker elden. Vad
läkarebefogenheten vidkommer, bär, i fråga om tidens krämpor, den ene lika litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
