Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyriska genombrott II
153
förelsevis märklig verksamhet rnm på detta område inom våra
brödra-länder, så att vi åtminstone alltid ha något skönlitterärt att derifrån
anmäla.
Hänvisningen till grannländerna är också tidstypisk. Man har
inte utan rätt kunnat säga, att våra ledande författare på den tiden
voro norrmän och danskar. Men Rydberg har av flera skäl varit
förhindrad att mottaga avgörande intryck av dem. När han i början
av årtiondet kom inom Björnsons trollkrets, var det
nordiskt-nationella patos, som kunnat ge en enande paroll åt dem båda, för
nytt hos Rydberg att föda dikt, och hos Björnson för gammalt att
länge fortsätta. När deras beröring var intimast, under bådas
Rom-vistelse 1874, var norrmannen redan på väg över i den
samhällskritiska realismen, och svensken däremot var på väg att hellenisera
sin göticism. Ett minne av deras möte är kanske folkledargestalten
Dexippos, som i varje fall har mer av Björnsons samlande och eldande
lynne än den lidande ensamme kämpen i Snöfrid.1 Men i sin
välvilligt nedlåtande kritik — i brev till Hedlund — av Rydbergs
opraktiskhet och i sin omilda kritik av det spiritualistiska kvinnoidealet
i Den meliska Afrodite har Björnson dragit gränslinjer, som ingen
av dem kunde komma över. Just när Björnson av ali makt ville
bli nykter verklighetsmänniska, hade fantasiens krav blivit Rydberg
övermäktiga. Genom det bekanta brevet till Hedlund med
uppmaning att befria Rydberg från det dagliga tidningsarbetet har
Björnson gjort honom och svensk dikt en ovärderlig tjänst. Men
det var en yttre tjänst, och den motsvaras icke av någon likvärdig
andlig påverkan.
Mer själsbefryndad var Rydberg utan tvivel med Ibsens grubb»
lartyp. Det är knappast en tillfällighet, att han nämner Ibsens
svårigheter att själv tyda Kejser og Galilæer, när han reserverar
sig för sin egen utläggning av Prometeus och Ahasverus. Att ställa
mot varandra motstridande tankar och känslor och lämna lösningen
öppen tjusade båda. En detaljundersökning torde kunna påvisa
åtskilliga överensstämmelser. Men i stort har säkert samma hinder
inställt sig här som i fråga om Björnson; även Ibsen utvecklades
vid den tid det gäller i en riktning motsatt Rydbergs, i riktningen
från idédikt mot realism. Sådant betyder i relationen mellan levande
diktare om icke allt, så dock det mesta.
1 Jfr ovan s. 86 och 98; annorlunda Ek, s. 125 m. fl. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
