Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Eskil Källquist
lärjungar framföra historien om Hundings och Hadings, Begners
och Swanhuitas kärlek och obrottsliga trohet.1
Om Messenius skrivit sin Sivanhuita 1612 eller 1613, kan väl
förefalla i sig skäligen likgiltigt. Alldeles utan intresse blir dock
inte dateringen, om man försöker tränga in i Messenius’ produktion
och följa dess utvecklingstendenser. Här nedan skall ett försök
göras att i korthet markera skådespelets plats i sin författares
verksamhet.
För förståelsen av Messenius’ dramatiska författarskap ha vi
genom Lideils undersökningar fått de säkra utgångspunkterna. Långt
starkare än tidigare Messenius-forskare och delvis i polemik med
dem betonar Lidell det pedagogiska syftet i skådespelen. Detta
visar sig inte endast i att uppfostrande exempel och moraliska
lärdomar meddelas på ett för skoldramat typiskt sätt, utan också
alldeles speciellt i att Messenius genom sina dramer vill inpränta
kunskaper i svensk historia och i ett par fall för agerande och
åskådare framställer idealbilder från den nationella, götiska
forntiden. Mycket av vad som förut kunnat synas dunkelt och
förvirrande, ter sig i ett klarare ljus och får inre sammanhang, när
Messenius’ skådespel betraktas som ett uttryck för hans
historieuppfattning.
Den bild av tendenserna i Messenius’ dramer, som Lidell ger,
är emellertid en allmänbild utan differentiering för de olika dramerna
1 Det samband mellan Swanhuita och den aktuella politiska situationen, som
jag här velat uppvisa, rubbas ej av att Messenius redan i febr. 1611, alltså före
krigets utbrott, planerat ett stycke om »Drotningh Swanhwita». Det då påtänkta
dramat kan nämligen ha haft en annan läggning än det 1613 uppförda. Det är
inte otänkbart, att titelrollen från början varit avsedd att mer dominera stycket
än vad senare blev fallet. Den unga käcka och sköna prinsessan Swanhuita får
höra, att prins Regner hålles förklädd till bonde i Hälsinglands skogar, uppsöker
och befriar honom samt blir hans drottning i Uppsala — detta skulle nog
ha varit ett tacksamt ämne för en publiksuccé. I det utarbetade dramat spela
emellertid dessa element en rätt underordnad roll: först i den sjätte av de sju
akterna äro vi framme vid Swanhuitas egen historia. I stället har förbundet
mellan Hunding och Hading tilldragit sig huvudintresset. — Om orsaken till att
något Swanhuita-drama ej kom till stånd 1611 kan vara onödigt att uttala
obestämda gissningar. Däremot är det lätt förklarligt, att Messenius inte kunde
använda detta ämne, när han 1612 skulle skriva ett stycke till furstebröllopet, utan
måste välja annat motiv (Signill). Swanhuita handlar nämligen om en prins, som
undanträngts från tronen av sina fränder men återbördas dit tack vare Swanhuitas
ingripande. Den furstlige brudgummen, hertig Johan av Östergötland, var ju den,
som stod närmast kronan efter Karl IX:s död, ehuru han inte gjorde anspråk på
den gentemot Gustaf Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
