Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Messenius’ Swanhuita
189
och utan något utvecklingsperspektiv. Åtskilliga skäl tala dock
enligt min mening för att Messenius’ inställning och avsikter inte
äro desamma i hans första som i hans sista skådespel. Även den
dramatiska tekniken har ju avsevärt förändrats från Disa 1611 till
JBlanckaMäreta 1614. Alla äro eniga om att det första verket, Disa,
står högst i rent dramatiskt avseende. Ännu Signill har åtminstone
en enhetlig handling. I Swanhuita åter låter Messenius odramatiskt
nog två skilda, efter varandra i tiden följande förlopp utspelas i
ett och samma stycke. Slutligen är i JBlanckaMäreta den episka
karaktären än mer framträdande. Denna utveckling, eller regress
om man så vill, är knappast helt tillfällig. Den tyder på och torde
ha ett verkligt samband med en förändring i Messenius’ intressen
under de år det här är fråga om.
Som tecken på en sådan förändring kan man möjligen betrakta
skillnaden mellan epilogerna i de olika skådespelen, en skillnad som
redan uppmärksammats av både Ljunggren och Lidell. Jag citerar
i utdrag den senares framställning: »Så innehåller i det första
stycket, Disa, den korta epilogen inga som helst moraliska lärdomar.
I stället betonar Messenius där, att avsikten med dramat även varit
att roa ... I Signill påpekas visserligen vissa lärdomar av stycket,
. . . men man. kan icke värja sig för intrycket, att detta här sägs
mera i förbigående och icke rör väsentliga ting. En helt annan
karaktär får epilogen till Swanhuita. Där säges det uttryckligen
ifrån, att syftemålet med spelet varit moraliskt och undervisande.
. . . Därpå uppräknas de olika lärdomar, som man kan hämta ur
stycket... I Blancka-Märeta är epilogen ännu mera späckad med
goda lärdomar. Här framhålles också styckenas principiellt
moraliska innebörd.»1
Av dessa olikheter har varken Ljunggren eller Lidell dragit
några slutsatser om olika syften med dramerna. Ljunggren ser i
de senare epilogernas förmaningar och goda råd blott en eftergift
åt tidens smak och menar, att avsikten alltjämt är att roa.2 Lidell
åter, som är angelägen att framhäva gemenskapen med skoldramat,
betonar det moraliska syftemålet redan i Disa — att det inte så
starkt kominer fram här, förklaras bero på att Messenius så
noggrant följer själva sagan — och anser i övrigt, att Messenius inte
så mycket ger uttryck åt sin egen uppfattning i epilogerna.3 Att
1 Lidell, a. a. s. 188 f.
2 Gustaf Ljunggren, Det svenska dramat, Lund 1864, s. 300—303.
8 Lidell, a. a. s. 201 o. 193 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
