Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Messenius’ Swanhuita
191
den konung’, som är skådespelets manlige huvudperson, har
Johannes Magnus en hel del märkliga ting att berätta i sin historia,
men därom har Messenius ingenting i sitt drama. Kungen är ett
namn blott — och för resten ett oriktigt återgivet namn: Johannes
Magnus har namnformen Sigtrug(us), Messenius formen Sigtrud.
Lika litet är Messenius rädd för att lägga till. Framför allt har
han i Disas historia infört en alldeles ny figur utan ursprunglig
samhörighet med Disasagan, nämligen Pentesilæa. Alla källor
uppgiva dessutom, att denna amazonernas drottning stupat under
trojanska kriget — varifrån Messenius hämtat sin kännedom om henne
har Lidell utrett — men Messenius låter henne överleva kriget och
från Tro jenborg bege sig till Sverige för att där framleva sin sista
tid. Detta om något kan väl kallas att framhäva det dramatiskt
verkningsfulla. För att nå effekter på scenen har Messenius gått
så långt, att han utan vidare ombildade, vad som för honom och
hans tid gällde som historisk sanning.
Inte heller Signill har den renodlat historiska karaktär, som
enligt Lidell utmärker Messenius’ skådespel. Uppgifterna hos
Johannes Magnus kastas radikalt om; bl. a. göres den svenske
konungssonen Habor till norrman. Visserligen kunde Messenius i det fallet
stödja sig på den bekanta folkvisan orn Habor och Signill —
uppenbarligen ligger denna till grund för åtskilliga detaljer i dramat —
men inte heller den följer han helt. Den talar t. ex. om Habor
kung. Mest anmärkningsvärt är dock, att också här tillkommit
en ny, effektfull gestalt, Starkoter. Lika litet som Pentesilæa haft
med Disa att göra, har Starkoter i visan eller historien kombinerats
med berättelsen om Habor och Signill.
Även om Messenius sålunda i sina första dramer haft historiskt
ämne och i stort sett hållit sig till vad källorna — i dessa fall
främst en folksaga och en folkvisa — haft att förtälja, har han
ännu stått i ett relativt fritt förhållande till vad hans samtid
uppfattade som verklig historia. 1 detta avseende betecknar emellertid
Sivanhuita en vändpunkt. Här har han ej längre inlåtit sig på
någon förändring av historiska uppgifter i och för vinnande av
teatereffekter; här håller han sig samvetsgrant till källorna, d. v. s.
framför allt till Johannes Magnus, av vilkens historia »Swanhuita
med fog kan sägas vara en dramatisering».1 Än större blir
troheten mot historien i BlanclcaMäreta. I Swanhuita finnes ännu ett
1 Cit. från Lidell, a. a. s. 75.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
