Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakgrunden till fru Lenngrens Björndansen
143
»Tack nu, Min fina Wän! han sade då til bäcken,
»Jag här uti din göl mig litet badat har:
»Men ser nu ganska wäl det är ej alla dar
»Du är så hjertans spegelklar:
»Rätt otäck ser du ut» och därwid log den gäcken.
Okynnes djur! gaf bäcken kort til Swar,
»Gå, Niding! wräk dig bort! — fort hän din kos — war snar!
»Min bölja af sig sjelf, skall nog till klarhet hinna.
Han gick: — och innan kort,
Alt grumlet föll — och gytjan sköljdes bort —
Och bäcken — lika ren som förr — sågs rinna.
Så redbart wärde — förorättad dygd,
Til aggets skam och tadlets blygd,
Skal — blott med Tidens glaf, (sjelf omödd,) seger winna.
Af Tiden — fritt från hat och gunst — rätt utslag gifs;
Falsk frägd förfalnar fort; — den äkta står — och trifs.
Stockholm den 3 Febr. 1799.
Mellan denna dikt och vershyllningen till fru Lenngren framträda
genast flera analogier. Björndansen lika väl som JBouquetten har
kommit en Lenngren-beundrare att utgjuta sig i vers, och båda
gångerna äro rirnmerierna i Dagligt Allehanda noggrant daterade
till dagen efter att fru Lenngrens dikter stått att läsa i
Stockholmsposten. Gemensamt är vidare, att latinska verser fått tjäna som
motton. Slutligen har den ovan anmärkta rikedomen på tankstreck
liksom överflödet på kolon i den förra dikten sin fulla motsvarighet
i den senare. T. o. m. kombinationen av kolon och tankstreck finns
här representerad. — Skulle möjligen båda dikterna ha en och
samma författare?
Stilistiskt och innehållsligt torde ingenting finnas, som hindrar
Liljestråles författarskap. Möjligen kan invändas, att sagan om
bäcken och svinet styckevis har en rapphet och ledighet, som man
knappast vill tilltro Ingemunds fader. I själva verket är Liljestråle
inte alldeles utan dessa egenskaper. Lika litet kan man mot honom
åberopa, att början av den egentliga sagan skulle vara alltför lyrisk.
Tvärtom kunna likheter uppvisas med ett parti i Fidei-Commiss
och på båda ställena är det verser från Creutz, som klinga igenom.
I fråga om reflexionerna och den allmänna andan är steget ej långt
till Fidei-Commiss och Liljestråles övriga skrifter. Kanske får man
ej heller fästa alltför stort avseende vid att Björndansens syftning
1 Se särskilt s. 61 f. i 1797 års upplaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
