Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Eskil Källqiiist
inte skulle ha blivit genomskådad av den, som udden i första hand
varit riktad mot — kuriöst nog vill han ju liksom ställa sig i nivå
med den första fabelns författare genom att med instämmande i
sens-moralen visa fram ännu ett prov på svinets dåliga omdöme!
Någon fortsättning i Stockholmsposten fick inte dikt växlingen.
En händelse, som ser ut som en tanke, finns dock att anteckna.
Erån samma år förskriver sig nämligen ännu en versfabel av fru
Lenngren, Hjorten och kaninen, visserligen aldrig tryckt under hennes
livstid men i hennes egenhändiga diktförteckning upptagen under
1799 och placerad närmast efter Björndansen.1 Den handlar om
en kanin, som tillropar en hjort, att denne inte är ensam om sin
krona: »Jag skjuter öronen: Se nu!/ Nu har jag också horn med
grenar»; till svar ger det ädla djuret pysslingen blott en blick och går
oberört vidare. Märkligast är, att denna fabel — utan att
motsvarighet därtill finnes i dess antagliga källa2 — får litterär
till-lämpning:
Snillets son! tag et exempel!
Spegla dig i händelsen:
Vid din fart till minnets tempel
Svara aldrig pysslingen.
Men att här ifrågasätta ett samband vore väl att gå för långt
på de djärva konstruktionernas väg.
1 Se S. Skr. III, s. 610.
2 Om eventuella förebilder se kommentaren i S. Skr. III, s. 424 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
