Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Karlfeldts ungdomsdiktning
211
en tydlig och lätt bevisbar reminiscens från Bååths Ur portföljen 1
{Nya dikter 1881), även den skriven i en strof, bestående av åtta
långversar av samma rytmiska karaktär som Karlfeldts. Motivet
höll Karlfeldt fast vid och varierade det sedermera upprepade gånger.
Redan följande år, i första årgången av Ord och Bild, publicerades
Sångarfärd, som är skriven i nästan samma rytm som Spelmannen,
bl. a. med den avvikelsen, att första och tredje långverserna äro
hyperkatalektiska och rimmen således kvinnliga:
På renen, under granarna, stämmer jag fiolen,
så daggen från hans strängar yr ut i ängens ljus.
Kom, doft i vildmarksdunkel, kom, klöfverdoft i solen,
och följ min sång och strömma bland stadens gråa hus.
I denna dikt kommer ett nytt motiv till: skalden fattar som sin
uppgift att för stadens invånare tolka den hänförelse han själv
känt för vildmarkens skönhet. Men hans spel blir avvisat som
bonddrängsvisor, vilket dock ej berör honom stort. Det kan vara
värt att uppmärksamma, att detta ej kan vara gensvar på en kritik,
som Karlfeldt själv mött. När han skrev de orden, hade han
egentligen ej offentliggjort några »bonddrängsvisor». Man får därför
kanske betrakta hans ord mera som ett svar på en befarad
invändning mot de visor, han hade planer på att skriva och som han
verkligen skrev under den följande tiden över motiv ur svensk
natur och svenskt allmogeliv. Att denna dikt även företer
reminiscenser från Bååths nämnda i samma rytm, har förut visats.1
I endast obetydligt förändrad rytm går spelmansmotivet igen i
Midsommarvisor 2. Men här är det kärleksmotivet från Spelman i
Hoppmansbol, som behandlas. Liksom häradsdomarns Anna svek
Jon, så sviker i Karlfeldts dikt flickan spelmannen, som får spela
brudmarschen för henne, då hon går till bröllopskammaren vid en
annans sida, ett motiv, som återkommer långt senare i
Löskekarlar-nes sång, ehuru i en annan rytm:
När andra kysste våra vårars brudar,
vi skreko lycka till och höjde drycken
och förde dansen, skämtande som gudar.
En lustig variant av spelmansmotivet publicerade Karlfeldt d.
2V3 1894 i Ny illustrerad tidning under rubriken Två bondvisor 1,
1 Se ovan s. 197 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
