Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Gustaf Fredén
munda framföras på vandrartruppernas scen. Att de bevarade
notiserna om deras repertoar icke lia något att förmäla om ett dylikt
drama betyder härvidlag mindre. På engelska har ämnet
behandlats i Thomas Middletons The Witch, ett skådespel, som måste ha
tillkommit före 1627 och som mycket väl av engelska
skådespelar-trupper skulle ha kunnat överflyttas till tysk scen och sedan så
småningom nå Sverige. En jämförelse ger emellertid vid handen,
att något samband mellan detta drama och Hjärnes icke kan
föreligga. Efter känt mönster har Middleton tvinnat samman flera
trådar av skiftande färg. En mycket framskjuten roll spelas av
Hecate, häxan, som givit stycket dess namn och som upprepade
gånger ingriper i handlingen. Med sina besvärjelseceremonier och
sånger erinra hon och hennes följeslagare om de berömda häxorna
i Macbeth, ehuru de äro grövre tecknade och snarast representanter
för folklig vidskepelse och magi. Hennes hjälp påkallas bl. a. av
hovmannen Almachildes, en motsvarighet till Helmiges hos Hjärne,
som förgäves suckar för Amoretta, en ung dam i hertiginnans
tjänst, av Hjärne kallad Diletta. Av sin härskarinna övertalas hon
att bevilja den uppvaktande kavaljeren en herdestund. I en
följande scen får Almachildes av hertiginnan veta, att det är hennes
gunst han njutit, och han ställes nu inför valet att antingen mörda
hertigen eller själv dö, förvunnen till övergrepp mot sin herres
gemål. Så nödgad, överger han sitt tidigare motstånd och blir
hertiginnans medbrottsling.
Allt detta stämmer visserligen rätt väl med Hjärnes version.
Men överensstämmelserna bero på gemensamma källor. I
fortsättningen bli avvikelserna mycket stora. Till sist visar det sig, att
hertigen aldrig har blivit mördad och att hans gemål aldrig har
plägat brottsligt umgänge med Almachildes. Tragedien tvättas med
andra ord omsorgsfullt ren och förvandlas till ön komedi. Intresset
knyts heller inte till historien om Rosimunda och hennes hämnd
utan till en intrig av helt annan art. En förnäm ung man uppges
falskeligen ha stupat i främmande land och finner vid sin
hemkomst sin trolovade i olyckligt äktenskap förenad med en rival, en
motbjudande äldre herre av tvivelaktiga seder. Förklädd sysslar
han någon tid med att lägga en kontramina och återförenas
slutligen med sin älskade, sedan rivalen drabbats av det öde han
förtjänar.
An mer förvanskat möter oss motivet i William Davenants ung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
