Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärnes Rosimunda och komediantdramat
41
domsdrama Albovine, tryckt 1629. Det skulle föra alltför långt att
söka följa det invecklade mönster, som denne författare skapat.
Vare nog sagt, att longobardernas drottning, här kallad ßhodolinda,
på förslag av sin äregirige älskare Hermegild, alias Helmiges,
skänker sig åt en man vid namn Paradine, konungens gunstling, en
figur, som helt saknas hos Hjärne men som Davenant övertagit
från sin källa, Belleforest1, att konungen begår självmord, och
att Paradine, då han upptäckt, att han förts bakom ljuset,
mördar först drottningen och sedan hennes älskare, styckets intrigör
och bov.
Om något samband mellan de här refererade engelska dramerna
och Hjärnes skådespel alltså ej kan föreligga, behöver detta ju
visserligen inte innebära, att teorien om ett inflytande från
komediant-teatern måste avvisas. Såsom både Schück och Wieselgren starkt
betonat, framträder hos Hjärne en tendens till livligare handling
och mera dramatisk komposition, som. man förgäves söker hos
Ze-vecote och som väl kan sägas utgöra en parallellföreteelse till
engelsk realism. Schück anser troligt, att vandrartrupperna med
sin teknik här spelat en förmedlande roll, medan Wieselgren rentav
bakom Hjärnes drama vill spåra ett komediantstycke över samma
motiv. Båda dessa författare stödja sig härvid givetvis främst på
de scener och mellanspel, vartill motstycke saknas hos förebilden.
Även om man bortser från de komiska mellanspelen, måste
tillläggen sägas vara ganska omfattande. Där ha vi först och främst
den långa prologen, framsagd av Nemesis. Till typen härrör den,
såsom Wieselgren påpekar, från Seneca, ehuru inga direkta
reminiscenser förekomma. Man skulle kunna erinra om att Senecas
Thyestes, om vars roll som normgivande mönster Wieselgren ofta
har anledning påminna, inledes med ett samtal mellan Tantalus’
skugga och en hämndgudinna, en Furia. Den egentliga
utgångspunkten har emellertid säkerligen varit Zevecote. I slutscenen
låter han nämligen Rosimunda utropa:
O aequa Nemesis! justus est furor tuus.
1 Histoires Tragiques, Tome IV, Histoire 19. Se härom Alfred Harbage,
Sir William Davenant, Philadelphia 1935, s. 225. Vad Belleforest har att
förtälja, återgår närmast på Bandello, som i sin tur bygger på Paulus Diaconus.
Såsom Wieselgren påpekat, har Hjärne utnyttjat Paulus, dock utan att upptaga
detta drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
