Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Verner Ekenvall
den utövande, ett krav, som vi återfinna hos flera av tidens
statsrättsliga tänkare. Av detta uttalande synes mig med ganska stor
säkerhet framgå, att Kellgren verkligen ställt sig på
maktskillnads-lärans ståndpunkt, ehuru han på grund av talets natur icke har
anledning att närmare gå in på detta spörsmål. På denna punkt
kunde alltså den unge skalden sympatisera med Gustav III:s
författning, som, om den än icke utmärkte sig för någon skarpare
åtskillnad mellan statsmakterna, dock sökte åstadkomma en balans
dem emellan. Men Kellgren anger själv källan: abbé de Mably.
I jämförelse med Montesquieu och Rousseau är denne en
andra-plansteoretiker, men han är av intresse därigenom, att hans idéer
blevo av kanske större betydelse för franska revolutionen än de
förstnämndas. Detta beror på att Mably i sina skrifter, sociala och
politiska, söker åstadkomma en praktisk lösning av statens problem
utifrån det aktuella läget. Han är radikal demokrat, och hans
skrifter äro fyllda av ett verkligt revolutionärt patos. Att Kellgren
verkligen stiftat bekantskap med denne teoretiker, tycks ge vid
handen, att han redan nu icke stått helt främmande för socialt och
politiskt tänkande.
År 1777 lämnade Kellgren Abo för att slå sig ned i Sverige.
Hans mål kan nu sägas vara att få en fast anställning av något
slag, vilket han hoppades kunna vinna genom att väcka den unge
kungens uppmärksamhet. Några hyllningsdikter till den vittert
intresserade monarken skulle kanske haft åsyftat resultat. Och dock
låta de ännu vänta på sig. Först då sakläget gör det
oundgängligen nödvändigt för Kellgren att vinna kungens beskydd mot
vedersakarna, tillgriper han denna utväg. Så vitt jag vågar döma,
var skalden aldrig någon vän av denna diktart. Jag tillåter mig
därför att med några ord belysa, huru Kellgren själv bedömde
denna genre.
Klarast kommer hans inställning till denna fråga till uttryck i
ett brev från 1788, där det heter:
I den tid vi lefva, och vid Hofven i alla tider, är och var smickret
ett vanligt språk, en jargon utan betydelse, blotta mynttecken med
hög prägel. Hvarken gif var n eller tagarn äro bedragne på deras värde.
Hvad annat bevisar superlatifvet i ett Hof, än att man är af god ton.
— — — Men om man ändteligen bör medge att något smicker kan
äga en skadelig värkan, så är det i alla fall ingalunda skaldens, som
sjunger öfverljudt i en nödvändig, erkändt uppjagad ton; men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
