Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens inställning till Gustav III och hans politik före 1789 67
om någon större respekt för de maktägande och deras metoder.
Lägger man så därtill den uppenbara beundran för Halldins dristiga
försvar, som klart skiner igenom, så kan man knappt tvivla på att
Kellgren är missnöjd med den illusoriska tryckfriheten. Det ligger
också snubblande nära till hands att låta uttrycket »en styrka och
dristighet, som man ej kunnat vänta af en svensk» alludera på den
nyss avslutade riksdagen, där ständernas efterlåtenhet klart
framträtt. Kellgren har tydligen med intresse följt händelseförloppet
här och till och med iakttagit den ännu så länge tämligen oskyldiga
oppositionen, vilket framgår av brevets avslutning.
Något bindande bevis för att Kellgren vid denna tid varit på
väg mot en oppositionell inställning i politiska frågor går väl inte
att åstadkomma. Vad som däremot klart framträder, är den stora
olikheten mellan kungens och Kellgrens åsikter i fråga om en del
viktiga problem. Medan kungen exempelvis anser kriget som ett
medel att höja sin och rikets makt och anseende och så gott som
hela tiden från 1772 hyser planer på erövringar, betraktar Kellgren
det som ett grymt tyranni och uppträder flera gånger mot den
dåraktiga krigslusten. Men inte nog därmed. I en officiell
tävlingsskrift vågar han framlägga sitt obändiga frihetsprogram: hellre dö
som fri, än leva som slav, och detta i en tid, då Gustav III redan
tagit de första stegen på reaktionära vägar. Han vågar frankt
tillbakavisa Flintbergs fraser om de lägre klassernas »medfödda» del
i styrelsen med ett påpekande, att den, som kan yttra något sådant,
inte vet, vad han talar om. Och slutligen kan han ej längre
sympatisera med regeringens inställning till tryckfrihetsfrågan. Lägger
man därtill, att tryckfrihetsförordningen lade hinder i vägen för ali
öppen diskussion av politisk art, kan man knappast vänta att finna
några tydligare uttalade meningar.
Hur skall man då förklara den långa raden av hyllningsdikter,
som skalden från 1780 strör ut för Gustav III? Då det gäller att
bedöma dessa, måste man enligt min mening även — eller kanske
i synnerhet — ta hänsyn till Kellgrens personliga förhållanden.
Kellgren närmade sig nu 30-talet, men hade ännu ingen säker
anställning. Hans ekonomi var därtill ingalunda lysande, och en
informatorsplats hos greve Meijerfelt gav ingen definitiv lösning av
detta problem. För att trygga sin framtid önskade Kellgren slå in
på ämbetsmannabanan, men därvid kunde knappast någon annan
än kungen bistå honom. Därtill kom, att Kellgren genom sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
