Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Carl Santesson
om Höijer vore på rätt plats i hans förromantiska Pantheon. Ty
Atterboms heroer valdes alla från en särskild utgångspunkt och
bundos samman av en bestämd inre enhet i hans åskådning. De
voro samtliga, fast på olika plan och i mycket skiftande grad,
romantikens föregångare, de ofta av sin egen samtid misskända
banbrytarna och härolderna i den ovissa gryningen före den nya
idealistiska världsfödelsen. Den biografiska formen skulle, såsom
dagboken annoterar, bli »en kedja», det vill säga en teckning i
porträtt ställt vid porträtt och ej i någon egentligen historisk
framställning, vilken liberal bredd man eljest kan skönja i gestalternas
urval. Det bör för övrigt ej förgätas, att Atterbom i ett
ungdomspoem, Till Thorild (1810), hälsat revoltören med mästarenamn,
liksom han ett par år senare i tvenne sonetter besjungit Swedenborg
och Lidner (.Poetisk kalender för år 1814): hyllningsdikten utgjorde
det tidigaste sympatitecknet på vad den personskildrande essay’en
nu ämnade tolka.
Då Atterbom talar om »ett slags Galleri af magnis excidisse
ausis», anspelar han på berättelsen om Phaethon i andra boken av
Ovidii Metamorfoser. Den vers han omformar (v. 328) kröner
inskriften på den störtade körsvennens gravsten:
Hic situs est Phaethon currus auriga paterni;
Quem si non tenuit, magnis tarnen excidit ausis.
Den fatalitet som dessa första siare och skalder sålunda skulle
skänka exempel på är en ofta återvändande föreställning hos
Atterbom. De svenska geniernas öden te sig för honom såsom en
historia om mäktiga men likväl förfelade ansatser, om stora,
förspillda eller aldrig helt förverkligade anlag. Sonetten Lidner är
genomträngd av denna tanke:
Och snillet visar der, när stormen jagar,
En varnande ruin, sin lott i Norden.
Och över bondemålaren Hörbergs bana, så hämmad av oblida
förhållanden, faller samma elegiskt tragiska dager. »Hwad Sweriges
konstnärer, hwad Sweriges mest genialiska män i allmänhet hittills
alltid blifwit, det blef ock han — ett fragment af hwad han kunnat
blifwa, en melancholiskt präktig ruin af en byggnad, som Naturen
ämnat uppföra i stort, men som stannat wid utkastet och resningen.»
(Företal, s. XLVII.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
