Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska liberaler i Lycksalighetens ö
151
ningens hävdande av satiren som ett jämförelsevis abstrakt uttryck
för skaldens aversion mot en fientlig ideologi. För att rätt förstå
och bedöma detta problem är det nödvändigt att närmare
undersöka Atterboms förhållande till den svenska 1820-talsliberalismen
och dess främsta män.
Om Atterboms politiska utveckling föreligger tyvärr ingen samlad
och dokumenterad framställning. Yi veta dock, att han under
fosforismens första kampår liksom de flesta av uppsalakamraterna
visat tydligt frisinnade sympatier — något ganska naturligt för en
ung människa i kamp mot de makthavande. För den avsatte
konungen hade han varmt intresse, medan hans ovilja mot
Napoleon var stor. Omöjligt är det inte, att motsättningarna i dessa
frågor vid tiden omkring 1810 i Uppsala fört honom i kontakt
med den unge student, som sedan skulle bli 1820-talets främste
publicist i vårt land, studenten av Västmanlands-Dala nation Johan
Johansson. Även om dennes insatser i samband med revolutionen
säkerligen kunna reduceras betydligt1, var han dock tidigt en av
de främste bland studentstadens radikaler — lätt igenkännlig genom
sin resliga gestalt, sin elegans och sin överlägsenhet. 1811 åhörde
Atterbom och Johansson tillsammans Aurivillius’ föreläsningar i
vitterhet2. Något över en mycket ytlig bekantskap mellan dessa
så fundamentalt olika personer kan man dock knappast ha rätt att
förutsätta ens under studentlivets fria former, även om de
säkerligen väl känt till varandra.
Omkring 1811 var schismen mellan Höijer och Atterbom fullt
utbildad. Samtidigt blev Johansson den store filosofens och
nations-inspektorns lärjunge, och mycket tyder på, att han under Höijers
sista år varit en av dennes närmaste vänner bland studenterna.
Man går därför knappast för långt, om man påstår, att Höijers
uppfattning av Atterbom och romantikerna åren närmast före hans
död förstärkt den motsättning i kynne och temperament, som säkert
från början funnits mellan den fosforistiske skalden och den
levnadsglade, radikale studenten. Redan från denna tid kan man
1 M. Björnstjerna, Anteckningar, II, Sthlm 1852, s. 47, tillmäter den
17-årige recentiorn en avgörande roll. Mot detta uttalande står C. A. Adlersparre,
Erinringar vid »Grefve Magnus Björnstjernås Anteckningar», Sthlm 1853, s. 145 ff.
och det faktum, att Johansson för läsåret 1808—09 saknas både i
föreläsnings-diarierna och nationskatalogen i KA (FI 16—17).
2 Föreläsningsdiarier i RA (FI 18).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
