Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Erik Eliiider
»Men», tillade han, »wid detta som wid ali annan poetisk fiction,
ankommer hufwudsakligast på sättet hum den blifwit utförd, och
frågan är alltså ej, hör denna Hyperboreiska Republik hit?
utan är den tecknad så, med den skärande qwickhet, den komiska
kraft att den, genom det nöje den gifwer Läsaren, försvarar sitt
rum bred wid det öfriga?»1 På detta ville recensenten svara nej.
»I trots af hwad Förf. i en Poemet åtföljande anmärkning påstår,
bär stycket sjelf omisskänneliga prof att wara blott en intenderad
parodi af ett werkligt föremål, och denna dess brist på satirisk
idealitet, på fri obetingad endast glädtigt skämtande phantasilek
är ett af dess största fläckar.» Den »satiriska idealitet», som
Kometen funnit i de nämnda småskrifterna mot Argus, saknade den
i Atterboms dikt, och därför ställde sig tidningen avvisande mot
detta avsnitt av Lycksalighetens ö.
Yetterlund och Santesson ha tidigare satt in den hyperboreiska
republiken i dess tids- och idéhistoriska sammanhang. Den förre
har påpekat satirens offentliga karaktär — »den rör allmängiltiga
förhållanden, en för sin tid universell tankesfär»2 — och
karakteriserat dess människor som »talande huvuden»3, »mindre
människor än mänskliggjorda negationer».4 Den senare har anslutit sig
till samma mening. Samtidigt som han påpekat, hur allt är »på
varje punkt genomtänkt och satiriskt beräknat»5, har han tagit
avstånd från tanken, att skalden skulle ha gått nära en bestämd
verklighet.6 Han har tvärt om ställt upp hyperboreaden som
motsats till de 1825 utkomna pamfletterna mot Argus. »Då Dahlgren
och Beskow i sina satiriska lustspel drogo i fejd mot liberalismens
huvudorgan, bekrigade de i första rummet Argus-Johansson, icke
Argus, och spredo löjet över detta i sitt journalistiska framträdande
enligt deras mening mäkta skrattretande fenomen. leke så
Atterbom. Han lägger allt dylikt personligt åt sidan och fattar
ar-guseriet såsom exponent för en viss tidsanda; det är dßn bakom
liggande principen, det är åskådningen och tänkesättet som oviljan
i regeln drabbar.»7 Mot Kometens uppfattning att skildringen av
den hyperboreiska republiken rymmer personliga utfall av sådan
art, att de sätta en fläck på konstverket, står den senare forsk-
1 Kometen, 1827, n:r 50.
2 F. Yetterlund, Atterboms sagospel »Lycksalighetens ö», Sthlm 1924, s. 283.
8 A. a., s. 267. 4 A. a., s. 286.
5 C. Santesson, Atterbomsstudier, Sthlm 1932, s. 109.
6 A. a., s. 97. 7 A. a,, s. 129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
