Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Elof Ehnmark
nom, blott sig själv och sin oförmåga att identifiera vad hon
känner, med »amour» eller med blott »amitié». Mme de Genlis har
själv meddelat, att Célies karaktär är hämtad från Bélise i
Mar-montels conte »1’Amour mécontent de soi-mëme», där en av friarna
går miste om sitt ja-ord, därför att han vid det avgörande
knäfallet råkar klämma benet på Bélises lilla hund. Emilia avfärdar
också en friare, som trampar på myrorna och som i egenskap av
jägare är okänslig för djurens lidande.
Att Fredrika Bremer vid porträtterandet av Emilia, oberoende
av själva handlingen, tänkt på sin syster Charlotte är också lätt
att konstatera. Vad de rent yttre dragen beträffar, saknar man
möjligheter till närmare kontroll, eftersom Fredrika Bremers
miniatyrmålning av systern från 1830 inte räcker för en jämförelse. Men
i övrigt stämma uppgifterna rätt bra. Emilia är av medellängd,
satt, väl växt, blond och utan regelbundenhet i dragen men med
ett behagligt uttryck och ett vackert leende. Hon är lugn till sin
natur och hennes karaktär utmärkes av »renhet, godhet och
upp-rigtighet». Hon är vidare den äldsta systern, ej längre ung, 26 år.
Hennes syster Helena säger om henne, att hon är »så lugn, så klar
i sitt omdöme, så besluten, så reel med ett ord» (s. 122).
Charlotte Bremer var också det äldsta barnet i familjen och vid sitt
giftermål 31 år, alltså ännu äldre än Emilia men inte blond utan
mörk. Hon var mönsterflickan i hemmet, enligt beskrivning jämn
och behaglig, lugn och korrekt. »Yisen» i Hemmet är som bekant
också ett litterärt porträtt av henne. Man kan f. ö. läsa ut en del
av de nämnda egenskaperna i hennes biografi över Fredrika.
Charlotte förefaller oändligt mycket lättare än systern ha underkastat
sig familjetvånget, hon är den som för syskonens talan, hon utses
av fadern att sköta honom under hans sjukdom, hon övertalar
Fredrika att skrinlägga sina sjuksköterskeplaner etc. Alla
vittnesbörd stämma överens om att syskonen, särskilt Fredrika och
Charlotte, voro sällsynt varmt fästade vid varandra, och det är därför
blott naturligt, att den äldsta systern gruvade sig för att lämna
hemmet, i vars ombonade värld hon visserligen lidit åtskilligt men
också i syskonkärleken funnit livets främsta tillgång och där den
stränga isoleringen nog bidragit till att det för henne tycktes
dubbelt riskfyllt att kasta sig ut i det okända. När Charlotte 1827
första gången reste hemifrån, kände hon det påkostande att lämna
de sina, enligt vad hon sedermera skriver: »Mycket kostade det på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
