Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien EL, Fredrika Bremers första roman 19 7
i hennes ögon. Man läste der, att hon oupphörligt bar på sitt
hjerta denna långa, oändliga promemoria af omtankar och
omsorger, som för en maka, mor och hustru börjar med man och barn,
genomlöper hemmets och hushållets alla angelägenheter, alla dess
minsta grenar, och har ej engång sitt slut vid damm-atomen, som
måste blåsas bort och som dock alltid återfaller» (s. 88). »Leende
sväfvade öfver läpparne och tårar blänkte vid ögonlocken; men så
i leendet som i tårarne strålade varm och innerlig moders-kärlek»
(s. 89). Också ett annat drag blir så småningom mycket starkt
betonat: hennes förmåga att inge förtroende.
Fredrika Bremer kan inte gärna ha haft sin egen mor i
tankarna, när hon skisserade upp detta porträtt. Den eleganta och
världsvana fru Bremer överlät som bekant barnens uppfostran åt
tjänsteandar, hon umgicks aldrig egentligen med dem — de sprungo
och gömde sig, när de hörde föräldrarnas steg — och det var blott
deras yttre uppträdande hon intresserade sig för: »mamma ville,
att hennes döttrar skulle vara bra, såsom romanhjeltinnorna äro
bra» (Sj. A. s. 94). Charlotte Bremer talar om »min mors egen
medfödda oskuldskänsla» (Q. s. 6), vilket väl rättast bör tydas som
en viss grundhet och ytlighet, och traditionen förmedlar bilden av
en världsligt intresserad och utrustad natur med gåvan att ta livet
lätt.1 Denna världsdam, som på sin höjd håller ett öga på
döttrarnas yttre dressyr, har inte mycket gemensamt med överstinnan
H. Framför allt saknar hon, vad denna äger som det egentligaste
i sitt moderskall, sina barns förtroende. Det är betecknande, att
Fredrika Bremer först sedan den litterära berömmelsen kastat sin
glans över hennes namn, kom modern närmare. En innerligare ton
spårar man tidigast i det brev från Kristianstad den 25 okt. 1831,
n:r 66, där hon biktar sin uppväxttids förtvivlan: »Ack! hvad det
är godt att med en känsla af fullt förtroende kunna hvila vid den,
som man har att tacka för lifvet. Jag säger: tacka; ty nu synes
mig lifvet godt. Förr var det ej så.» Det dröjde alltså länge,
innan fru Bremer verkligen fick lära känna sin dotter. Man skulle
därför rentav kunna säga, att det hos överstinnan H. finns mera
av guvernanten, mamsell Frumerie, än av modern. Charlotte talar
(Q. s. 5) om mamsell Frumeries »moderliga godhet och ömhet mot
oss» och beskriver henne som »rättänkande, sanningsfull och
gudfruktig». Slutligen heter det: »till henne gingo vi med alla våra
1 Se härom Kleman, Fredrika Bremer, Sthm 1925, s. 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
