Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien EL, Fredrika Bremers första roman 19 7
planlösheten i alla försök till självbildning under uppväxttiden:
»Hade då någon barmhertig hand för mig utpekat vägen till ljus
och framtida nyttighet genom förståndsodling och en för detta
ändamål beräknad indelning af min tid, o! då hade ej så många år
rullat förbi mig lika nollor» (s. 97).1 Tidigare hade hon också i
Tröstarinnan varit inne på samma fråga. Helenas far hade
förstått dess betydelse, och än mer, han sällskapar med dottern, tar
sig an henne och låter henne »af obeskriflig godhet» tro, att hon
förljuvar hans liv. Patron Bremer gjorde tvärtom. Döttrarna skulle
rätta sig efter hans principer, hans nöjen och nycker.
Högläsningsstunden blev en prövning, konversationstimmen en plåga,
schackspelet ett martyrium. Översten är idel ömhet mot Helena: han
»kysser hennes panna med ett uttryck af ömhet, som ej kan
beskrifvas» och hon lutar gärna huvudet till hans axel (s. 94). Om
fadern berättar Charlotte som något högst märkvärdigt, att han
vid ett tillfälle — då döttrarna översatt Lossius Gumal och Lina
från tyskan — »blef så rörd, att han omfamnade oss och grät»
(Q. s. 34). En annan glimt av Fredrika Bremer och hennes far
får man av brevet till Charlotte 18 febr. 1829, n:r 14: »I går afton,
under det att mamma och systrarne hade farit ut på visiter, gick
jag upp till pappa, som satt, läsande sina tidningar, vid thebordet.
Han bjöd mig the, hvilket jag dock afslog, jag erbjöd mig att läsa
tidningarne för honom, hvilket han å sin sida afslog.» Någon
högre grad av ömsesidig förtrolighet kan man inte utläsa ur dessa
rader eller ur dem som sedan följa. Patron Bremers naturliga jag
är den förgrämde misantropen, den dystre enstöringen, despoten
och pedanten. Han synes i hög grad ha motsvarat den folkliga
föreställningen om Gustav IV Adolf. Porthan kallar honom redan
under hans finska tid för »innug, misstänksam och till nidskhet
disponerad»2, och Charlotte har helhetsomdömet: »Min far var
mycket dyster och sluten, hade ett sorgbundet och tungt lynne»
(Q. s. 19). Det förefaller, som om Fredrika Bremer på grundvalen
av faderns yttre karakteristika, hans kraftfulla gestalt, som
präglats av sjukligheten, och några av hans psykiska drag,
myndigheten, fåmäldheten, den självklara bestämdheten, av sina
önskedrömmar byggt upp en idealgestalt, där allt det negativa och dystra
försvunnit och ersatts av positiva fadersegenskaper. För att visa
1 Jfr även brev n:r 74, till Böklin mars 1832 samt biktbrevet n:r 88, 20 juli 1832.
2 Kleman, a. a. s. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
