Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Elof Ehnmark
fram överste H. i denna belysning har hon ställt Helena vid hans
sida, den ytligt sett oansenliga och misslyckade dottern, som har
allt sitt goda i hjärtat och med den rätta förståelsen kan bli ett
glädjebarn. Då denna delvis självbiografiska figur som nämnts inte
sedan har mycket att göra i romandelen och så småningom alldeles
lämnas ur räkningen, kan man förmoda, att den i främsta rummet
skapats för att ge den rätta belysningen åt överstens alla goda
fadersegenskaper, för att skildra idealet av en fars och en dotters
gemenskap. Att sedan denna kvinnotyp i olika variationen
återkommer i följande romaner, närmast som Edla i Presidentens döttrar,
snarast bestyrker en sådan förmodan; presidenten får nämligen lära sig,
vad översten redan från början förstått. Karakteristiken av överste H.
nedskrevs utan tvivel redan under patron Bremers livstid, men denne
fick aldrig ta del av den utkomna romanen. Man undrar, om Fredrika
Bremer lika lätt skulle ha röjt sin anonymitet, ifall fadern levat.
Det är också möjligt, att patron Bremers karaktär bidragit till
döttrarnas ängslan för äktenskapet. Emilias starka ord i Familien H.,
att man i ett olyckligt äktenskap »har ett helfvete» (s. 131), är
en upprepning av vad Den ensamna i samma volym låter den
nygifta frun i Haugs dialog vers säga: »Yi finne helf vetet och icke
himmelen» (Den Ensamna s. 21). Liknande känslor återkomma sedan
hos Clara i Nina, där motiverade av föräldrarnas olyckliga samliv.
I Familien H. lägger man märke till ännu en replik, som bekräftar
misstanken, att faderns egenskaper inte gjort döttrarna ivrigare att
för livet binda sig vid en man. Det är Emilias utlåtande om hur
svårt det är för henne att utan vidare bedöma Algernons verkliga
karaktär: »Ja, om man hade känt och sett hvarann i tio års tid,
om i synnerhet man hade rest tillsammans — ty på resor är man
ej så på sin vakt och visar merendels sin naturliga charakter och sitt
lynne ... då kunde man något så när veta, hvar man vore hemma»
(s. 134). Fredrika Bremers tankar ha här gått till den stora
utrikesresan, som hon »för hela Tegnérs snille» inte skulle vilja göra om
igen. Under den färden fingo systrarna Bremer riktigt pröva på
faderns dåliga lynne, som regelbundet tycks ha brutit ut vid varje
försening och alla oundvikliga små missöden; att åka i hans vagn
var det värsta de kunde tänka sig. Även den citerade repliken
ställer sålunda på sitt sätt patron Bremer och överste H. i kontrast
mot varandra.1
1 I romanens andra del förekommer ett vagnmissöde; överste H. visar sig
därvid på ett alldeles briljant humör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
