Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Elof Ehnmark
Min Arvid är en Adonis och har ett hjerta, som är värdt guld.
Pappa håller mycket af honom och detta är för mig det vigtigaste. [. . .]
Du skall få se honom; han har mörka mustacher och pipskägg —
kronprins Oscar är tydligen det förebildliga idealet på modet — blå,
stora ögon, den vackraste . . . men du skall få se! Han har den
vackraste son de voix i verlden, och Emilia må säga hvad hon vill, det är
med ett verkligt behag som han säger ta mig tusan! (s. 111).
Beata finner beskrivningen riktig vid det personliga
sammanträffandet. Arvid förmår visserligen inte resonera som Algernon,
men han ser belåten ut vid sin fästmös sida:
Han drack the, tre koppar, åt ett dussin skorpor, kysste som oftast
sin fästmös hand och såg ganska lycklig ut. . . Löjtnant Arvid var
i sanning en Adonis, n. b. en Adonis med mustacher. Hans ansigte
uttryckte godhet oeh ärlighet. . . men (jag ber honom tusende gånger
om förlåtelse) äfven någon enfald och sjelfkärlek. Hans vackra,
tjuguåriga hufvud tycktes ej härbergera många idéer» (s. 138).
Omedelbart härpå följer den närmare beskrivningen av Algernon,
och inför detta ideal står sig Arvid slätt. Eörst i slutet av
romandelen uppträder han åter, nämligen vid debatten om romanens
berättigande, på Emilias bröllopsdag. Under ett oavbrutet
konfektätande förklarar han sig inte begripa, »hvarföre fruntimren nu för
tiden ska så mycket befatta sig med lektur» (s. 182) och får
härvid ett bistert ögonkast från den romanälskande fästmön. Tjusiga
unga löjtnantstyper av detta slag hade Eredrika Bremer säkert
träffat i sällskapslivet och de skulle inom kort framträda som
förföriska förste älskare i fru Knorrings romaner — ehuru det skall
medgivas, att Arvid totalt saknar det demoniskt lockande, som också
hörde till. Eredrika Bremer, som i olikhet med fru Knorring aldrig
varit någon baldrottning, hade emellertid ingen allvarlig användning
för denna typ, eftersom hon inte trivdes inom de bornerade
tänkesättens och den vanemässiga likgiltighetens trånga begränsning.
Arvid framträder alltmer som en visserligen mycket godmodig men
fullkomligt intetsägande goddagspilt, en tanklös sömntuta, som endast
till sitt fåfängliga yttre visar sig jämlik den tjusande Julie. Om
sålunda Arvids aktier befinna sig i stadigt sjunkande, så höjas i
stället professor L:s desto kraftigare. Det är synbarligen med
avsikt Fredrika Bremer skildrat denne i fullständig kontrast till Arvid.
I Julies brev beskrivs han, den blivande vigselförrättaren, som en
allvarlig, äldre man med »skef fot, ett rödt öga och två vårtor på
näsan». Det tillfogas, att översten har »mycken aktning och vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
