Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien EL, Fredrika Bremers första roman 19 7
När Fredrika Bremer efter faderns död, den stora litterära triumfen
med Teckningar II och nya möjligheter till intellektuell verksamhet
skrev senare delen av Familien FL., torde hon också vara särdeles
minimalt intresserad för allt vad erotik heter.1
Det bör även framhållas, att olikheterna mellan professor L och
Franzén äro ganska stora. Den förre har ett helt annat utseende
och en helt annan yttre ställning. Även hans röst har tydligen
andra resurser, de verka nästan Wallinska, och hans väsen är eller
blir av rätt annorlunda art: han är mer praktiskt inriktad och
mindre dogmatisk. Likväl kan det hända, att Franzén kände igen
något litet av sig själv i professor Ls gestalt, helst sedan han efter
Charlottes vigsel fått veta, vem författarinnan var. I varje fall
handlade han efter professor Ls föredöme, då han tog den unga
romanskriverskan under sina vingars skugga och förde henne fram
till erkännande. När Fredrika Bremer i den senare delen — och
hon hade därvid, trots de tydliga ansatserna i den förra, fria händer
att utföra intrigen hur hon ville — lät den tjusande Julie med
glädje räcka sin hand åt den gamle professorn, som så milt
beskyddat henne, kan man kanske däri bland annat se en liten
tack-samhetsbetygelse åt familjen Bremers trogne vän, som hjäpt dottern
fram till berömmelse.
Den person, vars framtida öde mest intresserade läsarna, var
tydligen Elisabeth, Den blinda, åtminstone att döma av
recensionerna och av ett förut omnämnt uttalande av Franzén, citerat i
brev n:r 42, dec. 1830: »Jag arbetar på fortsättningen af Familien H.
Franzén säger, att man väntar få se den blinda spela en role.
Hon skall så göra.» Elisabeth är den mest romanaktiga figuren i
boken; det vilar från början något av mysterium och ödesdiger
hemlighetsfullhet över hennes gestalt, som så bjärt sticker av mot
den övriga, hemmavant tedrickande familjen. Av de få upplysningar,
som meddelas om henne i romanens första del, kan man förmoda,
att Fredrika Bremer från början bestämt åtminstone huvuddragen
av hennes underliga roll i fortsättningen. Hon känner igen överstens
steg på avstånd, hon lyder honom nästan apatiskt och det antydes
diskret, att hennes känslor för honom äro av varmare art och att
hon bär på en tung hemlighet. A andra sidan har Fredrika Bremer
1 Uppgiften att Franzén å sin sida funderat på ett poetiskt äktenskap med
Fredrika Bremer (se t. ex. Lamm, Upplysningstidens romantik, II: 464) saknar dock
inte trovärdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
