Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Elof Ehnmark
ansigtets betydningsfulla linier och i vissa röstens böjningar. Sådan
ser Franzéns dagsida ut, men ack! han har äfven, som alla, sin
skuggsida. Våga en i tre minuter fortfaren motsägelse, och du får se en
nästan vansinnig meniska framför dig; uttryck ett tvifvel om Christi
Gudomlighet, eller ock om någon annan mindre vigtig sak i
religionsläran, och du får höra fanatismens vilda språk. ’Lamsens Wrede!’
kallar Wallin denna Franzéns häftighet, men den är blott så vida, att
den snart går öfver, och snart infinner sig Engeln åter och ber
förlåta stundens brott.
Det är visserligen en mognare Fredrika Bremer, som här för
pennan och som riktar sig till den förtrogne vän, som med
förståelse mottog den om de högsta frågorna outtröttligt spörjande
grubblerskan, men karakteristiken ger vidare vid handen, att Franzén
inte heller under åren närmast före sammanträffandet med Böklin
kunde ha varit henne till verklig och avgörande hjälp. Den i
senare romandelen resonerande professor L förefaller också mera
Herdersk i Fredrika Bremers stil än högkyrkligt prästerlig i Franzéns,
låt vara att en del uttalanden kunde passa in även på den senare
(s. 30, 141 f.).
Den återstående möjligheten i detta sammanhang är väl tillika
den minst sannolika, nämligen att Fredrika Bremer skulle ha hyst
varmare personliga känslor för Franzén eller åtminstone, i sitt ömma
hjärtas medlidande med den nyblivne änklingen, skulle önskat lämna
sitt hem och förena sig med honom som en hjälp och tröstarinna
på hans ålders dar. Det var vid denna tid, senhösten 1829, som
patron Bremer drabbades av den sjukdom, som följande sommar
skulle ända hans liv och varunder systrarna turades om att vårda
och vaka över honom (Q. s. 61), vilket måste ha betytt, att tankarna
på Franzén inte kunde ha dominerat. Dessutom drabbades hon
själv på nyåret av ett sorgebud, då hennes goda vän Louise Leuhusen
den 15 jan. avled, och som bekant koncentrerade hon nu överflödet
av sin medkänsla på att i brev efter brev trösta denne änkling,
vilket ju skedde med en så överrumplande intensitet, att han till
slut friade till henne (Q. s. 68). Yad hon i Sj. A. s. 103 bekänner
om sin enda allvarliga böjelse: »En annan man lärde jag äfven
känna, som hos mig väckte en ren och varm känsla» etc. passar ju
inte heller in på Franzén, vilken hon varit bekant med sedan den
tidigaste barndomen. Man märker f. ö. den stora skillnaden i
intensitet mellan å ena sidan Julies kärlekshistoria och å den andra de
av äkta inlevelse präglade raderna om Den ensamnas stora passion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
