Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien EL, Fredrika Bremers första roman 19 7
personliga förhållande till sina diktade gestalter och därmed hennes
förmåga och begränsning som människoskildrare. Det har visat
sig, att hon fördelat sitt eget väsens drag på flera gestalter. I Helena
förkroppsligar hon sin längtan under uppväxtåren efter ömhet och
förståelse, i Elisabeth vill hon ge uttryck åt det stormigt patetiska i
sina egna revoltkänslor, i Julie har hon för avsikt att skildra sin
intellektuella hunger och i Beata Hvardagslag låter hon slutligen
sin nyvunna jämvikt komma till uttryck i en harmonisk, helgjuten
och i sitt väsens skiftningar verkligt levande människas gestalt.
Med Beata, som äger mest av henne själv, sådan hon kände sig
vara, när hon skrev romanen, har hon också lyckats bäst. Även
bland de övriga personerna har hon tecknat de främsta efter modell
från närmaste håll. Den hurtige kornetten Carl och den tvehågsna
fästmön Emilia, som bära så tydliga drag av hennes syskon August
och Charlotte, äro de första lyckligt utförda, icke självbiografiska
personerna i hennes människogalleri. Också här är det den
osentimentala realismen och den sympatiserande humorn, som åstadkommit
deras levande gestaltning. Särskilt gäller detta Emilia, en icke
oäven psykologisk studie, vars ur verkligheten hämtade konflikt
skildrats med aktningsvärd talang, ett exempel på hur Fredrika
Bremer med hjälp av sina närmaste och deras av henne själv med
varmt intresse omfattade upplevelser når fram till större objektivitet.
Teckningen av överste H. och hans inaka har även fått sina
grundlinjer från erfarenheter i hennes eget hem, men här har den
kritiska inställningen dominerat. Så som de framträda i första delen
av romanen, äro de önskedrömmar, idealfigurer, utan att dock bryta
sig ut ur den realistiska ramen, värda att uppmärksammas just
genom den måttfullhet, varmed de skildrats. Algernon däremot
står hennes egen värld mest fjärran. Här har Fredrika Bremer
tvingats ta romanchablonerna till hjälp och det har därför inte
lyckats henne att göra honom individuellt nyanserad och mänskligt
intressant; han förblir i alla situationer fullkomlighetsmönstret, den
svenske Grandison. A andra sidan har hans motsats Arvid, den
självbelåtne Adonisfiguren, just i sin egenskap av förste älskare i
underhållningsromanernas stil avfärdats tämligen hastigt och de
karikerade dragen i hans porträtt bli snabbt allt mer dominerande.
Som personskildrare är Fredrika Bremer i princip redan färdig
i Familien H. Hon är född realist, såtillvida som hon förstår sig
på att teckna människor i sin närhet, vilka hon sympatiserar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
