Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Elof Ehnmark
stegen in på den verkliga romanens område. Familien H. är en
samtidsroman, så gjord, att den borgerliga läsekretsen skall kunna
känna igen sig, vilket den också förefaller i hög grad ha gjort,
t. ex. beträffande den förut omnämnda interiören i inledningskapitlet.
Fredrika Bremer har mycket väl klart för sig, hur uppfriskande
skildringen kan bli genom små inströdda dags- eller tidsaktualiteter
eller små familjära detaljer. Onkel P i romanen bryter t. ex. litet
på finska, alldeles som många av Fredrika Bremers släktingar måste
ha gjort och som Franzén gjorde. Julie intar vid ett tillfälle en
gest, som påminner om Mlle George i Semiramis eller Maria Stuart.
Mlle George hörde till de celebriteter, som flickorna Bremer fingo
stifta bekantskap med på Paris teatrar (Q. s. 43) och var känd
också hos oss: hon var primadonna i en fransk trupp, som höll
föreställningar i Stockholm våren 1813. Förberedelserna till
Charlottes bröllop äro skildrade med det upplevdas hela påtaglighet och
med den initierades sakförståndiga realism:
Vi vispade Citron-cremen, spädde på steken, saltade i buljongen,
jemracle oss tillsammans öfver de förolyckade pastejerne, fröjdade oss
öfver den praktfulla Krokanen och brände våra tungor på väl sjutton
saucer. [. . .] Öfversten bryggde sjelf bålar med bischoff och punsch
och gjorde oss icke litet olägenhet och förhinder; så mycket saker, så
mycket folk och så mycket utrymme behöfde han dertill; och tycktes
anse, att ingenting af vigt var dessutom att göra, hvilket litet
förtretade Hennes Nåd. Hon gaf sin man derföre en liten moral och
han — han gaf henne rätt (s. 159).
Med samma kvinnliga sakkunskap skildras bröllopsmiddagen,
varvid särskilt betonas, att hennes nåd »njöt lika mycket som jag
af att se, huru alla våra delikata förrätter, mellanrätter, efterrätter
försvunno genom bröllopsgästernas munnar, skenbarligen till deras
stora nöje och välbehag» (s. 190), sålunda med alldeles samma
husmoderliga välvilja som prästmor i Den glada festen. Dessa och
andra skildringar av den borgerliga vardagen med dess bekymmer
och glädjeämnen var en av de vägar, som säkrast ledde fram till
den breda läsekretsens odelade sympati. Efter Bellman, fru
Lenngren och Cederborgh är Fredrika Bremer den som mest
målmedvetet tar upp temat till behandling, och de svenska hemmens
skildrarinna tillkom det ju också att ha sinnet öppet för kökets,
skafferiets och det dukade bordets poesi och prosa.
Med säker instinkt valde Fredrika Bremer att inleda sin första
roman med en skildring i denna realistiska stil, i sin iinpressio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
