Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Arne Lidén
Lamennais efter den svenska översättningen 1834. — Hans skrift börjar
med en extatisk förkunnelse om det förväntansfulla nuet.
»Böjen edra öron och sägen mig, varifrån kommer detta ödsliga, dova och
sällsamma sorl, som höres från alla håll? Läggen händerna på jorden och sägen
mig, vårföre hon bävar. —–Människobarn, stig upp på höjderna och
förkunna vad du ser. Jag ser vid himlaranden ett blekrött moln och runtomkring
ett rött sken liksom återglansen av en vådeld. Människobarn, vad ser du vidare?
Jag ser havet höja sina vågor och bergen röra sina toppar. Jag ser floderna
förändra sitt lopp, och höjderna vackla och uppfylla dalarna med sitt fall. Allt bävar,
allt rör sig, allt får en ny gestalt. — — — Jag ser på avstånd stoftvirvlar, de flyga
åt alla håll, de blanda sig om varandra, de gå fram över städerna, och när de
försvunnit, ser man endast slättmark. Jag ser folken uppresa sig i tumult och
konungarna blekna under sina diadem. Det är krig ibland dem, ett krig på liv
och död. Jag ser en, jag ser tvenne troner krossade och folken strö deras splittror
över jorden» (s. 4L).1
De sju kungarna sammangadda sig inte endast mot religionen utan ock
mot vetenskapen och tanken, »ty vetenskapen vill lära känna vad som ej
är oss nyttigt, att människan känner, och tanken är alltid färdig att sätta
sig upp mot makten. Och alla svarade och sade: det är sanning, låtom
oss förstöra vetenskapen och tanken» (s. 28 f.). Men deras försök
misslyckas: »tron och tanken hava sönderbrutit folkens kedjor, tron och tanken
hava befriat jorden». — Mot förtryckarna måste alla ena sig. »Våren enige!»
— »Våren männer: ingen är nog mäktig att mot er vilja spänna er för
oket; men I kunnen sticka edra huvun i grimman, om I viljen det» (s. 47).
»Ären I frie?» frågas det. »Kunnen I gå från ett ställe till ett annat, utan
att man tillåter eder det, bruka jordens frukter och edert arbetes alster,
doppa fingren i havsvattnet och låta en droppe falla i det simpla lerkärl,
vari I koken edra livsmedel, utan att utsätta eder för fängelse och böter?
Och om I det ej kunnen, huru ären I då fria»? (s. 44 f.). All överhet är av
ondo. »Friheten består ej däri, att en regerar i en annans ställe, utan däri
att ingen regerar» (s. 87). »Svaren dem, att Kristus är eder Herre, att I
ej viljen hava någon annan» (s. 88). Överheten tvingar samvetena och
söker tysta missnöjet med att bjuda folket förlustelser. »Tron är en
dotter av ordet, hon tränger till hjärtat med ordet och ej med dolken» (s. 60).
Den »unge krigaren» skall kämpa, »på det ej alla må vara någras byte»
(s. 83 f). Striden skall kosta offer. »Då skola de lössläppa sina drabanter
mot eder; de skola bygga oräkneliga fängelser, vari de skola inspärra er.
»Kanske skall den ock bli långvarig, men den »brinnande ivern» får inte
mattas, fastän »skördetiden» dröjer. »Om I därföre ej haven beslutit att
vara outtröttliga i striden, att lida allt utan att duka under och utan att
1 Lindberg har jämfört Gerts stora tal i första akten med Don Carlos monolog i Hernani.
Likheterna äro i vissa detaljer så stora, att väl en reminiscens föreligger, och häri ligger
heller intet förvånande. Det får emellertid framhållas, att detta inflytande begränsar sig
till det litterära, då tendensen i Don Carlo’s monolog är rakt motsatt Gerts — Hernani
tillhör ju Hugos reaktionära skede — : påven och kejsaren äro Gudsstatens två absoluta
stöd, när allt annat vacklar. Dock är sammanhanget delvis ganska oklart, och Strindberg,
som i Hugo såg revolutionären, har måhända läst ut något annat ur det dunkla talet om
massan i rörelse, som bär upp den stora pyramiden. »Ah! le peuple! océan! onde sans
cesse émue, oü 1’on ne jette rien sans que tout ne remue!» För övrigt finnas hos Hugo
liksom hos Lamennais, tendenser i hans första skede, som kunna förklara hans senare
utveckling. (Jfr Böök, i Bonniers ill. litt.histIV, s. 89.) I fråga om Lamennais har
Brandes utvecklat detta, a. a. II, s. 224 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
